Skip to content

Effektiv och rationell (?)

12 oktober 2017

Grunnar på och känner in

Kan jag förstå mitt impulsiva beteende,  då jag är så oerhört effektiv, som i ett tunnelséende?

Då jag inte kan härbärgera min känsla av frustration, vrede, maktlöshet, sorg eller annan stark känsla.

Då jag inte kan tänka efter före, allt hamnar i tunneln för att slippa känna.

Återigen rädd att gå sönder om jag känner fullt ut

Återigen rädd att uttrycka mina bubblande känslor 

Återigen dölja för andra och mig själv

För att duga och få vara accepterad – precis som jag är
När upplevelser skakar om mig i min grundläggande existens

Och jag kämpar för att vara duktig och klok utan att våga känna in, utan att våga lyssna på det hjärtskärande urgrundsvrålet ur mitt inre. 

Snarare utan att kunna. Mod saknar jag inte.

Men att släppa taget och ramla inåt, falla i blindo, det vågar jag inte.

Jag är inte säker på att livet håller.

Min tillit till världen, mig själv och mina medmänniskor är ännu för liten.

Det går inte att rationellt övertyga den panikslagna tösen djupt inne i mig att ‘det löser sig’, att vi tar oss igenom även detta.

Tunneln behövs, men vart lämnade jag mig själv då jag klev in i den?

Annonser

Inte hitta hem

08 oktober 2017

Inatt drömde jag igen, kom ihåg drömmen först nu. 

Som en flashback dök bilderna upp i mig

Höghuskomplexet

Olika uppmärkta ingångar

Min oförmåga att hitta rätt ingång

Då jag  tog mig upp på fel våning den hisnande rädslan

Då jag kröp på ett täckt gallrtaktigt golv, såg bråddjupet under mig

Skräcken för att falla som förlamade mig

Bönen till andra att bistå mig i letandet efter mitt hem

Förtvivlans tårar då de inte förstod mig, 

inte förstod vad det var som var så svårt, i att hitta vägen hem..

Älskade lilla du

06 oktober 2017

Älskade lilla tös i mig

Jag håller min hand ditt hjärta

Du håller din hand på mitt hjärta
Vi stöttar tillsammans din lilla flickan i den vuxna kvinnan
Från rädslan som kan förtära kärlek
Vi stöttar tillsammans Kärlekens kraft
Vi väljer självsamhet istället för ensamhet
Vi väljer friheten i sanningen
Vi väljer vetskapen att vi gjort allt vi kan, att vi duger och räcker till precis som vi är
Ofullkomliga, envisa, sprudlande, smärtsamma, kärleksfulla, sorgsna
Vi väljer Kärlekens väg
Frihetens väg
Allt är som det ska
Även i tårar och smärta
Jag och min inre tös väljer aktivt sanning och kraftfullhet, vi växer ihop i mitt inre i kärleksfull medkänsla 

Vårdekvationen går inte ihop

22 september 2017

Fredag kväll 

Trött och samtidigt upptrissad 

Nära tårar av otillräcklighet 

Stressad av tidsbrist 
Lägger mig på sängen

Försöka låta själen återlanda i min kropp 

Vara ner – helgledigheten är äntligen här 
Behöver gå från stress och frustration till handling 

Från maktlöshet till kraftfullhet 

Byta metod

Återgå till att njuta av varje enskild stund i närvaro – aktiv mindfullness

Lämna bördan i knät högre upp i hierarkin – varifrån nya prioriterngar haglar – över en blödande verksamhet som redan vacklat och sedan länge tömts på både resurser och kompetens. 

Sätta sunda gränser

Rimliga gränser
Vad kostar varje offrad vårdpersonal? 

Utöver det personliga lidandet? 

Som istället för att ges förutsättningar att hjälpa andra själv behöver ta hjälp 

Beröm och uppmuntran – i närvaro

04 april 2017

Jag sitter hemma och förbereder morgondagens föräldrautbildning som jag och några kollegor ska hålla på jobbet. Jag berörs i mitt inre, djupt in i mig själv och färdas åratal tillbaka genom livet.

Ibland kan det vara en svårighet att barn…  … inte sällan avvisar beröm…    …att man därför måste anpassa sättet att visa uppskattning till det som fungerar för barnet…     …att tala om vad barnet gjort bra (”Jag uppskattar verkligen att du gick och köpte mjölk”) hellre än att kommentera egenskaper (”vad duktig du är”)

Jag känner ihåg något jag ännu inte riktigt förmår förstå fullt ut, även om jag nu genom att skriva gör ett försök att förklara för mig själv…  

Hur jag utvecklade min aversion mot att få höra att jag är duktig. Det får mig ofelbart att se rött i mitt inre även om jag med åren lärt mig behärska mig och inte varje gång fräsa ifrån med ”tror du jag är dum eller?”

Eller att jag är snäll. Jag brukar kort och koncist konstatera att det är även kossor. 

Även nu, då jag närmar mig de femtio vill jag få bekräftelse och beröm tydligt benämnt. Vad du uppskattar och varför, jag vill inte bli värderad och bedömd. Jag har någon slags psykisk allergi mot det.

Använd många sätt att visa din uppskattning, inte bara genom ord, utan även genom beröring, gester och ögonkontakt. Fysiska uttrycksmedel fungerar bättre på……

Check! Igen…

Sån är jag än idag,  har alltid varit och vill förblir sådan. Jag inser hur förtvivlat ensam och utsatt jag kan känna mig utan denna fysiska bekräftelse i alla former. Det jag kallar närvaro i vardagen. Här och nu, en stund i taget, oavsett känsla, oavsett väderlek.

En närvaro jag strävat efter att leva i, integrera i mig och mitt arbetsliv, men som jag nu delvis tycker mig ha tappat.
Jag vill ingenting med dig då jag skriver detta, jag ska ingenstans i ämnet, har inga baktankar eller avsikter. Jag skriver för att sätta ord på och förstå det som väcktes i mig i denna stund. Här och nu.

Dagens klarhet 

04 mars 2017

‘När det blir för mycket och kaotiskt behöver jag välja, sortera och rensa ut för att se klarare vad jag vill och behöver, vad som är viktigt för mig ‘

Gemenskap eller utanförskap

07 januari 2017

Jag känner igen utanförskapets alla dimensioner. Det självvalda och trygga men även det som bara sker, utan intention.

Då jag anar gemenskap och lockas av den, längtar till den, för en gångs skull vågar vilja, vågar välja, så försöker jag ibland på mitt barnsliga tillags-, kontroll- och fixarsätt.
Utan vana, utan övning, utan nödvändiga färdigheter, blir det ofta udda och fel. Kanske galet störande, irriterande och konstigt…

Pang så går själen i baklås. Sorgen slår till i mitt inre och djupaste hörn. Värdelösheten triggas igång då det självvalda utanförskapet övergår i bortvaldheten ur gemenskapen.

Bättre och säkrare att fly, tillbaka till utanförskapet det trygga och självvalda. Där jag inte någonsin behöver riskera att känna ihåg lilltösens ensamhet och utanförskap. Där jag på ytan kan hävda mig vara stark i mig själv, i min självvalda lilla bubbla, överlevnadsmekanismens trygga tragedi.

Men jag ser igenom bubblan varesig jag vill eller inte.
Jag vill inte längre sitta fast i den, låst i sorg och självförakt. Jag vill vara med.
Jag vill kliva in, bjudas in. Finnas. Accepteras. Respekteras.
Delaktig i gemenskapen.
Självklar och värdig.