Skip to content

Missnöjets paradox

15 oktober 2017

Jag går och grunnar på missnöje som fenomen och energi

Missnöjet med våra föräldrar, som trots att de gjorde sitt bästa, inte nådde hela vägen fram till våra unika behov.

Missnöjet med våra chefer, som liksom våra föräldrar gör sitt bästa, men sällan kan tillgodose alla våra behov.

Missnöjet med våra partners, som trots goda intentioner och i likhet med föräldrar och chefer inte förmår tillgodose alla våra behov.
Hur vi, liksom barn, har en tendens att kräva att våra behov ska bli tillgodosedda.

Hur vi, liksom barn, då vi kräver detta, inte förmår ta ett Nej.
Det har sagts mig någon gång under min livsresa,  att detta är skillnaden mellan att uttrycka behov som vuxen och att kräva fortfarande i sitt barnjag.

Barnjaget tolererar inte ett nej, varesig det kommer frånen förälder, chef eller partner.

Barnjaget är, aningens (?), omoget i sin utveckling av ansvarstagande och kan inte se att det behöver bidra konstruktivt.
Då vi bär missnöjda, tjuriga och trotsande små barn, i vårt inre förmår vi inte ansvarsfullt och vuxet lyfta blicken och se – vad kan just jag bidra med denna stund och denna dag i detta unika sammanhang?

Istället sprider vi missnöjets energi genom vår trumpna uppsyn och ignorerade tystnad, nedvärderande kommentarer om varandra, om våra kollegor, chefer och föräldrar etc. Liksom barn som i sin omognad enbart ser vad motparten gjorde och ännu inte mer vuxet och nyanserat ser sin egen del i konflikten eller missförståndet.
Dessutom har vi alla en tendens att sätta krokben för oss själva genom att mer eller mindre ständigt vara missnöjda med oss själva, vad vi gör, hur vi gör det, om vi ens orkar/hinner göra det. Att vi fattar inte alltid helt genomtänkta beslut, att vi kanske mer agerar utifrån hur vi tror vi får mest bekräftelse och uppskattning än utifrån vår inre kärnas unika jag.

Frågan som ställs på sin spets i missnöjets paradox blir – duger jag? Förmår jag acceptera mig själv och andra? Och i ett kärleksfullt sammanhang istället fokusera på vad just jag kan bidra med under min tid i detta liv.

Att sluta peka finger och kräva av andra, då jag plötsligt inser att när pekfingret skjuter fram så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv (och tummen upp i universums kraftfält). Ansvaret i missnöjets paradox återvänder till mig att förvalta, alltmer vuxet ju mer jag orkar, vågar och vill se att barnet inom mig ännu är livskraftigt i sin påverkan på mitt vuxna jag.

Annonser
One Comment leave one →
  1. katarina permalink
    16 oktober 2017 08:44

    Givande funderingar som talar till mig. Jag undrar ibland ”hur mycket kan jag begära (t ex av min partner) och när ger jag för lite (förståelse, uppmärksamhet, empati)?”. Barnet som inte kan ta ett nej är inte så lätt att leva med, hon kräver en vuxen. Den vuxna hon inte hade som liten. Bra att försöka bli medveten om det. Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: