Hoppa till innehåll

Tar jag mig orimliga friheter i vården?

01 februari 2013

Min vuxna dotter har läxat upp mig rejält. Dragit en och annan konstig parallell, typ…

Dottern: -Du vet morsan, VANLIGT folk får gå till doktorn då de behöver läkemedel och tvingas bevisa att de är sjuka eller har symptom – SEN får de recept.

Jag: -Hrmpf, jag vet ju vad jag behöver ta, för att slippa bli sämre, då jag är sjuk.

Dottern: -Jo, men du ringer och kräver en hel lista med recept….

(Jag: – Men, det ska väl inte behöva vara så jäkla svårt!)

Dottern: -…..men blir ändå grinig på dem då de inte tillmötesgår dig i alla detaljer.

Jag: -Ja, nog f-n blir jag grinig!

Dottern: – Men morsan,  DET FUNKAR INTE SÅ!

Arg My

Jag har massor med rättfärdiganden till min irritation:

  1. Inte sjutton vill jag börja jaga min vårdcentral då jag behöver…
  2. …och sen köa för en läkartid = ta en hel semester/sjukdag.
  3. Självklart vill jag ha de läkemedel jag kan behöva hemma (har inte alla det?)
  4. Jag VET ju vad jag kan behöva, hur jag ska använda dem och när de ska användas.
  5. Inte f-n vill jag då bli ifrågasatt av en läkare som har mindre än tio minuter till bedömning och som inte har den blekaste aning om mig.

Och har inte förrän nu börjar jag fundera över om jag tar mig friheter jag inte borde ha…

I min egen kropp är jag van att känna igen symptom och behandla dem innan de förvärras och kräver vård.

Som sjuksköterska är jag van att veta hur och vad.

Som person är jag van att sköta mig själv utan andras inblandning…

Jag är en enveten, envis och egensinnig kvinna – jo det är mer än sant –
Min väg är min väg, typ.

Det är ju inga farliga läkemedel det handlar om.
Inget vanebildande konstigheter, sånt vet jag att undvika.

En hel del allergi preparat.
En del huvudvärk/migrän preparat.
Lite smått och gott mot olika hudbekymmer.
Under höstens operationskomplikationer tillkom en del smärtlindring och magpiller förstås…

Jag undrar, hur är jag som patient egentligen…. En riktigt P I T A förmodligen ;-P

Finns det vårdcentraler och läkare som är beredda att ha en jämbördig dialog med sina patienter? Och orkar jag satsa den tiden? Vilka är alternativen?

pracitcal nurse

För visst inser jag, efter dotterns uppläxning, att jag inte är så ödmjuk jag kan vara, så ödmjuk jag borde vara.

Men att krypa i hierarkin är liksom inte min grej…

Jag kräks av det i tjänsten och jag kräks av det i mina privata vårdkontakter.

Jag inte bara kräks – jag vägrar!

Är det åter mina AS drag som visar sig?
Eller är det bara min personlighet?
Bara jag liksom…

Stackars vårdgivare. Inte lätt att tas med. Hmmm….

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: