Skip to content

Mina funderingar kring TRÖST

24 oktober 2012

Den senaste tiden har jag haft anledning att grubbla lite över mitt eget behov av tröst.

Hur uttrycker jag detta behov?
Hur får jag det tillfredsställt?
Vad har jag för automatiska tankar och känslor kring tröst?
(Inlärda beteenden och mönster)

Hur har det sett ut i mitt liv?
Har jag kunnat ge tröst?
Har jag kunnat ta emot tröst?
Hur har jag tröstat mig själv?

En natt nyligen vaknade jag med tanken:

För att kunna bli tröstad måste ”man” först tillåtas vara ynklig, ledsen, liten och rädd.

Den lilla soldaten i den i jaget integrerade försvarstruppen behöver ta ett steg tillbaka och tillåta en massa känslor… Våga blotta det sårbara barnet som ännu gömmer sig där i det vuxna jagets bakvatten.

Jag kikade runt lite i bloggvärlden på temat och hittade Micke Gunnarsson som skriver:

För mig handlar inte att trösta barn (eller vuxna) om att få de att sluta gråta och i samma sekund få de att sluta känna, tvärtom. Jag vill genom min tröstan få barn och även vuxna att vara i känslan och låta de känna den fullt ut. På detta vis lär vi oss att alla våra känslor är tillåtna och viktiga för vårt sätt att leva.

Han är på rätt spår den mannen 🙂

Jag letade vidare, googlade på bilder och förutom foton på bakverk av olika slag – jo jag sökte på TRÖST (känns det igen?) – så hittade jag EN bild jag känner verkligen är fylld med empati och medkänsla. Den norske statsministern efter Utöya:

"lånad" från SvD

Detta med att söka tröst genom att stoppa i oss något känner nog de flesta av oss igen. Jag kan lova att jag nyttjat det genom åren… Senast nu inför min operation då dödsångesten föll över mig som en blixt från klar himmel:

  • Jag åt kanelbullar och choklad på jobbet helt utan gränser…
  • Jag köpte lösgodis i kilopåsar och formligen ”tryckte i mig” vilket resulterade i en del intressanta hämndaktioner från magen…

Tillät jag mig att ta emot tröst? Kunde jag blotta mig panik? Min sorg?
Njae, inte var det många stunder jag tillät någon sluta mig i sin famn… Då jag tillät det så var det under små begränsade tidsrymder, då jag visste att tiden var knapp. Aldrig då jag hade all tid i världen att bli tröstad.
Samtidigt kunde jag ta emot känslomässigt stöd i samtal från de som stod mig nära, så visst har jag förmågan som vuxen kvinna. Det tycks mera vara den lilla tösen i mitt inre som ännu inte vågat krypa upp i en tröstande famn.

I mitt sökande på webben hittade jag en bra artikel i Vi föräldrar från 2010. Det är en ganska lång text men väl värd att läsa, här är några korta utdrag:

…– Gråt är en strikt anknytningssignal, en signal om att barnet behöver hjälp. Barn som inte får tröst kan lära sig att stänga allt inom sig. De kanske söker sin egen tröst genom att dra sig undan och bli inbundna. De lär sig att det inte lönar sig att släppa in någon annan, att det tvärtom kan göra ont….

Hmmm, tänker jag. Eller kanske genom att stänga av de känslor som inte ”är OK”, skapa små integrerade försvarssystem…

…Det är inte alltid vi vuxna kan ge tröst med lätthet. Ibland väcker det ledsna hos barnet till liv någonting obehagligt inom oss, något som vi kanske knappt är medvetna om men som ändå finns där och stör.
– Det kan vara en osäkerhet över att inte kunna hantera situationen, en oro att vara otillräcklig. Eller så kanske man kommer i kontakt med det ledsna inom sig själv…

Även detta känner jag igen. Min egen osäkerhet som ung förälder som ledde till en mängd olika varianter av  ”inte så genomtänkta metoder att trösta ett barn”.

Alla gör vi så gott vi kan – jag gjorde mitt bästa – liksom mina föräldrar gjorde sitt bästa – och deras med.

Jag har under årens lopp gjort (försökt göra) en mängd guidade meditationer för att nå mitt skygga inre barn, för att kunna ta mig själv i famnen och ge den grundläggande helande trösten, godkännandet av de svåra känslorna. Den lilla soldaten i mig tycks ännu spärra vägen effektivt och jag undrar när 17 jag ska lyckas sänka den i mig integrerade garden.

Allt är bra i mitt liv. Det är dags nu. Här och nu.

Detta är mitt aktuella projekt – att hitta tröst i mig själv och i andra 🙂

Annonser
8 kommentarer leave one →
  1. torgust permalink
    25 oktober 2012 08:50

    Tack för din fina forskning! Vilken operation? Det har jag missat.
    Har du någon bra tröstmusik att lyssna till?
    All tröst till dej och den lilla soldaten ❤

    Varm, varm kram

    • 04 november 2012 20:31

      Tack fina vän,
      jag gjorde en hysterektomi och återhämtar mig ännu så gott jag kan både med aktiv och vilande liten soldat 😉

  2. Anna-Karin permalink
    22 november 2012 15:32

    Hej! Hittade hit när jag sökte på mdds…
    Får jag ställa några frågor?
    Hur länge hade du det?
    Hur jobbade du?
    Gjorde du något som hjälpte dig att bli frisk?

    Fin blogg du har!
    Hälsningar Anna-Karin

    • 23 november 2012 18:29

      Hej och oj, minns inte riktigt.. tror det höll i sig i 5-6 veckor, typ. Tror jag var halvtids-sjukskriven eftersom jag blev så trött av att parera muskulärt…

      • A-K permalink
        23 november 2012 19:01

        TACK för svar!
        Jag och min läkare tror det är vad jag lider av. Usch så jobbigt det är! Är inne på 4:e veckan. Rädd att det aldrig aka försvinna.
        Har du vågat åka båt sedan dess och hur har det isf gått? ( jag fick det efter en flygresa) .
        Hälsningar À-K

      • 23 november 2012 19:21

        Jag känner igen rädslan för att det skulle vara kroniskt… dessutom tyckte jag det var jobbigt att många hävdade att yrsel var ”psykiskt”. Självklart tär det på humör och mående att gå omkring med oron att det aldrig ska släppa, men själva yrseln vi pratar om utlöses fysiskt.

        Trökigt att drabbas efter flygresa, men jag läste att det kunde vara så, själv noterade jag att yrsel släppt då jag flugit över Atlanten 6 veckor efter insjuknandet.

        Jag har undvikit allt båtåkande med stora typ Finlandsbåtar (eftersom det utlöste vill jag inte ens våga) men istället vågat åka den mindre Ålandsbåten från Grisslehamn då jag vistats på däck.
        I somras åkte jag till Gotska Sandön med en mindre båt i 10m/s (många blev sjösjuka – men inte jag) Jag var orolig att yrsel skulle utlösas igen men klarade mig!

        Hoppas verkligen att du blir bättre snart och att du vågar flyga igen. Att undvika transportmedel av olika slag begränsar våra liv….

  3. A-K permalink
    08 december 2012 08:26

    Hej igen!

    Min värld gungar väldigt mycket fortfarande.
    Gjorde du någon MR av hjärnan när du var sjuk? Hur fick du din diagnos?
    Jag börjar att bli rejält orolig!

    • 15 december 2012 16:05

      Hmm, nej MR är oerhört svårt att få. CT däremot gjordes och sen sattes diagnos av ÖNH läkare.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: