Är det barnet i mig?

Jag har skrivit lite om mitt behov av närhet
om hur kropp och själ liksom skriker
inte så vuxet?

om hur svältfödd jag är
hur mycket jag saknat och saknar
hur mycket jag önskar, drömmer och vill

Jag har hunnit notera här under våren
att jag upplever en extrem form av Här och Nu
då jag får dela lite närhet, dela lite ömhet

Hur Här och Nu inte kan tankas på som förr
hur bristen tycks för stor, behovet omättbart

Något händer då personen jag får dela med
inte finns i min omedelbara närhet
Inte är tillgänglig

Då tror jag att jag drömt
som så många gånger förr
Att jag aldrig mer kommer att få känna denna närhet

Overkligheten vill invadera mig

som det lilla barnets förlust

den totala övergivenheten

att inte kunna härbärgera

bristen av ett grundläggande mänskligt behov

Mitt behov
Min längtan
Min närhet
Min trygghet

Sorgen
Men är det min sorg?
eller är det barnets sorg i mig som väckts?

Bilden lånad hos utanpersonligtansvar