Är det barnet i mig?
Jag har skrivit lite om mitt behov av närhet
om hur kropp och själ liksom skriker
inte så vuxet?
om hur svältfödd jag är
hur mycket jag saknat och saknar
hur mycket jag önskar, drömmer och vill
Jag har hunnit notera här under våren
att jag upplever en extrem form av Här och Nu
då jag får dela lite närhet, dela lite ömhet
Hur Här och Nu inte kan tankas på som förr
hur bristen tycks för stor, behovet omättbart
Något händer då personen jag får dela med
inte finns i min omedelbara närhet
Inte är tillgänglig
Då tror jag att jag drömt
som så många gånger förr
Att jag aldrig mer kommer att få känna denna närhet
Overkligheten vill invadera mig
som det lilla barnets förlust
den totala övergivenheten
att inte kunna härbärgera
bristen av ett grundläggande mänskligt behov
Mitt behov
Min längtan
Min närhet
Min trygghet
Sorgen
Men är det min sorg?
eller är det barnets sorg i mig som väckts?
Bilden lånad hos utanpersonligtansvar
