Skip to content

Om genus o hierarki i vården

29 juni 2011

Sjuksköterskan Stina Öresland har skrivit en avhandling om etik o kön i hemsjukvården som jag läste o fann mycket intressant. Sannolikt väcktes mitt intresse för artikeln av att jag är kvinna men pojkflicka o med många personliga egenskaper som inte är särskilt kvinnliga, dessutom har jag mycket svårt att hantera hierarkier. Jag är alltså en sån där som inte passar in i normen av hur en kvinnlig sjuksköterska ska vara o bete sig.

Hon har under vägens gång noterat att det finns en ovilja att se o veta om könsproblematik o ojämställdhet  vården. Dessutom har hon tittat på vilka roller o förväntningar samhället lägger på oss. Det finns värderingar o normer som styr hur en kvinna ”ska vara” o värderingar o normer kring hur män ”ska vara”. Detta märks inte minst i språket:

Sjuksköterskan benämns som hon o läkaren som han

Det är en ”avart” att vara en manlig sjuksköterska o en läkare är per definition en man. Vi har svårt att hantera alla ”annorlundaheter”

I det traditionellt feminina ingår att vårda människor.

I det traditionellt maskulina ingår yrken som kräver tankeverksamhet, förnuft, att peka med hela handen, resultat o fysisk styrk.

Det här omedvetna genustänkandet som är inpräglat i oss o i vår kultur får konsekvenser i t ex vården.

En manlig sjuksköterska/undersköterska behöver oftast ”bevisa” för sina kollegor o vårdtagare att han är ansvarsfull, omhändertagande, vårdande o pålitlig – att han har traditionellt ”kvinnliga” egenskaper. Då han väl visat detta blir han ofta accepterad o till och med sedd som förebild o lite bättre.
Lyckas han inte visa upp de efterfrågade kvinnliga egenskaperna måste han skapa sig en egen nisch som t ex fysiskt stark eller tekniskt kunnig i kombination med hjälpsam. Eller så kan han sträva efter att bli chef – vilket fler manliga än kvinnliga sjuksköterskor blir trots att männen bara utgör 13 % av kåren.

En kvinnlig läkare däremot behöver ofta, eller upplever sig behöva, bevisa för sina kollegor och ”understående” personal att hon är kompetent, har förnuft, kan peka med hela handen, har resultatfokus o är stark – åtminstone psykiskt o känslomässigt om än inte fysiskt. Då hon väl visat att det är hon som bestämmer känner hon sig dessvärre ändå ofta hotad o ifrågasatt o får fortsätta sin kamp i ensamhet.

Självklart finns det undantag, de som är lugna, stabila o trygga i sig själv o sin yrkesroll – som inte har något behov av att bevisa något för någon. Individer som bara är, o tillåter sig att bara vara, prestigelösa o utan behov av att hävda sig o som inser att de duger precis som de är som yrkesmänniskor – oavsett kön o personliga egenskaper.

Som kvinnlig sjuksköterska lär man sig tidigt spelets regler, sannolikt är de inlärda i vår kulturs könsroller redan innan vi utbildat oss. Att det gäller att snabbt lära sig att ”manipulera” den manliga läkaren för att nå det man anser vare för patientens bästa. Den manliga läkaren ska tro att det är hans idé o plan trots att den strategiskt planterats in av sjuksköterskan. Ett klassiskt manligt o kvinnligt spel alltså… Hur manliga sjuksköterskor sköter detta har jag faktiskt ingen aning om.

Att jobba men en kvinnlig läkare kan vara betydligt svårare, då hon som kvinna spelar på samma planhalva o känner till samma strategier.
Antingen så ställer sig bägge parter över ”spelet” o kommunicerar öppet kring patientens bästa eller så blir positionerna dessvärre än mer fastlåsta i makt o hierarkiskt tänkande. Då handlar det inte längre om kön utan om status o makt o att var o en ska veta sin plats i hierarkin.

Liknande svårigheter kan drabba kvinnliga chefer i sina relationer till vårdpersonalen – eller kanske oftare vårdpersonal i relation till sina kvinnliga chefer. Manliga chefer är normen i sin kulturellt maskulina roll o behöver sällan hävda sig o sin makt på samma sätt – den är inbyggd i könet.

Då det gäller chefer tillkommer dessutom ofta dilemmat att många individer, utan att inse det, psykologiskt sammanblandar chefen med de egna ouppklarade föräldrarelationerna. En extra dimension o svårighet då konflikterna ska lösas om individen av o till reagerar som  en trotsig omogen tioåring *ler*

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: