Hoppa till innehåll

För vems skull lever jag? – kulturella olikheter o min utveckling

11 juni 2011

Jag var på en kurs för en tid sedan, via jobbet, män o kvinnor från flera olika kulturer deltog – då menar jag olika kulturer både i nationalitet o yrkestillhörighet. Vi var rätt olika alltså men acceptansen o den ömsesidiga o ödmjuka respekten var stor, det var högt i tak. Vi vågade mötas där o då.

I något skede av alla våra rollspel berörde vi hur svårt det kan vara att göra en professionell självmordsrisks bedömning. Sen var inte steget långt till att reflektera över olikheter i olika kulturer o vad som kunde utlösa självmordstankar hos individer som inte egentligen har någon psykiatrisk problematik.

******************************************************************

Jag som svensk kvinna kunde berätta om min stora vånda som ung mamma, oron o ångesten över att något skulle hända mina barn. Den nästintill automatiska tanken att om mina barn skulle dö så vill inte heller jag leva, att ingen skulle kunna hindra mig från att suicidera i ett sådant läge.
Detta sätt att tänka o känna är, enligt min bedömning av omgivningen, ganska vanligt bland svenska kvinnor – kanske även i andra etniska kulturer (?)

En svensk man i 50 års åldern i gruppen kände till att detta sätt att tänka o känna bland kvinnor. Han som man hade en annan inställning – det går att få fler barn. Inte så att han inte älskade sina barn lika högt som deras mor, han var en kärleksfull o varm person o säkerligen en god far. Men han vågade vara ärlig o berätta hur han kände o upplevde den möjliga situationen att hans barn skulle dö före honom.

En somalisk kvinna mellan strax under 30, som ännu inte hade egna barn, berättade att självmord inte var accepterat att prata om i hennes kultur. Livet ses som en gåva från Gud o kan ges oss o tas ifrån oss endast av Gud. På samma sätt ses barnen som ett lån från Gud. Om ett barn dör så är det självklart att leva vidare, det tillhörde aldrig föräldrarna utan bara Gud o sig själv.

Jag undrar…. hur ser man på detta i andra länder, andra kulturer?

******************************************************************

Jag har under lång tid följt Ludmilla´s blogg,  hennes dotter Linnea skulle ha blivit myndig i tisdags om hon inte tagit sitt liv strax innan hon fyllde 15. Jag har följt Ludmillas kamp via bloggen o insett att även hon tänkte dessa tankar men valde livet o sedan ändå nästan var på väg att förlora kampen men av andra skäl. Har du inte besökt hennes blogg så rekommenderar jag dig att läsa o låta dig beröras.

******************************************************************

Jag minns inte riktigt när brytpunkten kom för mig… Någonstans under tidens gång så insåg jag att det var ett oerhört tungt ok för mina barn att bära, detta att jag liksom bara ville leva för deras skull o inte av egen livskraft – inte för min egen skull.
Sen någon gång under barnens tonår, en period per barn,  gick jag igenom en sorgeprocess av bråddjups proportioner. Jag skrek ut min sorg o förtvivlan i skogen, jag grät så att jag skakade o föreställde mig just ”det värsta” – att jag kunde förlora mitt barn.

Jag kan att förlora dem till döden, till vägval jag inte kan följa, till andra länder, andra religioner, till allt möjligt – o till det värsta, att de skulle kunna ta avstånd från mig (som jag en period gjorde med min mor). Så är det för oss alla o så är det för mig.
Jag insåg att mina barn inte är mina, att de är sina egna. Att våra liv korsas o att vi är till låns åt varandra under en tid att jag vill ta vara på varje underbar unik stund jag får möjlighet att dela med dem. Att inte ta dem för givna o att de inte tar mig för given – att vi möts nu som vuxna på vuxnas villkor, inte för att vi måste utan för att vi vill. Ett aktivt val.

Numera lever jag för min egen skull. Mitt liv är mitt aktiva val, varje dag o varje stund. Jag väljer att möta andra människor med öppet hjärta. Jag väljer viljan att lära mig, viljan till självrannsakan o utveckling. Jag väljer att träna mig på att älska o acceptera mig själv precis som jag är, att lyssna på mig själv o mina behov samtidigt som jag förhåller mig till andra o deras behov. Jag tränar mig på att sätta sunda gränser o göra sunda val, lite i taget.

Det är vackert att leva, min tacksamhet är stor – en dag i taget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 14 juni 2011 20:16

    En dag i taget. Det är enkelt. Och stort.

  2. torgust permalink
    14 juni 2011 22:36

    Tack för en fin text om liv och död ur olika perspektiv! Krya på dej!

    Varm kram (du smittar ju inte virtuellt 🙂 )

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: