Hoppa till innehåll

Ett foto öppnade ett bråddjup från Hasselatiden i mig

16 maj 2011

I lördags hade min mor arrangerat en liten återträff för vårt Hasselakollektiv… i all välvilja förstås. De börjar bli gamla hon o gubben o har röjt i förråd o album, dags att göra sig av med grejer från den tiden. Min mors tanke var att överlämna foton o dagböcker till de före detta ungdomar som vill ha.

Jag gissar att de dessutom ännu känner stolthet över sin ”insats” som kollektivledare, vilket jag känner mig tveksam till… Hur många lever ännu av de som placerades? Hur illa for de av ”behandlingen” på kollektivet? Vilka sår bär de i sina själar från den tiden?

Tre (3) före detta ungdomar kom till återträffen. Av hur många totalt??? fler än trettio åtminstone… det säger allt den hel del…

Vad hade jag på återträffen att göra frågade en klok kvinna efteråt då jag delade min ångest med henne. Jag var ett barn på den tiden, ett skyddslöst barn som for illa – lite om det nämnde jag nyligen här men i detta inlägg berättade jag mer.

Jo, denna återträff väckte ångest i mig. Ångest, panik, sorg, försvarslöshet, skyddslöshet o litenhet.

En man hade med sig ett kort på mig själv, ett kort jag aldrig tidigare sett. Det togs sannolikt redan innan vi flyttade dit, då vi var där på besök o jag var tio, kanske nyligen fyllda elva.

Jag höll ihop, andades men uttryckte faktiskt att ”oj, vilken ångestbild”… Jag gick in i en gammal barndomens försvarsbubbla där o då o har ännu inte kommit ur den helt.

Jag har delat med en klok o trygg vän, jag har sovit o vilat. Kroppen är helt utslagen, som vid influensa…

Ännu har inte tårarna kommit. Min kropp vrålar inuti – eller är det ett virus? eller magsjuka? eller bara migrän? Jag vet faktiskt inte men har beslutat att ge kroppen en extra dags vila – apropå att jag har så svårt att ge min kropp respit då den kräver det.

Vi får inte mer än vi orkar med o klarar av brukar jag säga, jag vet att det är sant.
Just nu var mitt liv relativt lugnt o stabilt *ler* så universums klokhet kunde placera nästa lilla paket på min väg mot inre mognad o frihet.
En dag i taget…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 17 maj 2011 09:29

    Blir så berörd av dina minnen men framför allt av tanken på den lilla tjej som utsattes för detta. ”Vi får inte mer än vi orkar med o klarar” har faktiskt blivit något av ett mantra för mig personligen, även om det finns många tillfällen då jag tvivlar på att det är sant då det känns som jag ska försvinna in i mörkret. Men du har så rätt… en dag i taget..

    • 18 maj 2011 20:43

      Tack,

      Jag har skrivit av mig nu o delat med en klok kvinna, tittat på fler bilder o känt in. Det är gott att även kunna lägga detta ”bakom” mig, men nu medvetet o inte fastlåst vid min barnasjäl.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: