Hoppa till innehåll

Att ifråga sätta sin egen världsbild

15 maj 2011

Min vuxna dotter frågade varför jag återkommande bloggar om kristendom/religion o mina tankar kring den o sedan dess har jag funderat på detta.

Tror att jag lite i taget håller på att göra upp med min världsbild, min samtida kontext. Jag behöver reflektera o skriva av mig mina upptäckter, mina tankar o känslor, allt det som väcks i ämnet o mig.

——————————————————————————————————————

Lite som då jag var barn o satt på en buss i Örnsköldsvik:

Jag:- Mamma, vad konstigt alla pratar här

Mamma: – det kallas dialekt

Jag:- vilken tur att jag inte har någon sån

Till saken hör att jag pratade bred stockholmska som liten….

——————————————————————————————————————

Det är så lätt att vara omedveten om sin egen del, sin egen kontext. Allt det som präglat mig tar jag för självklart – min egen världsbild o barndomstro. Min uppfattning om verkligheten, om politik, om synen på människan, på etik o moral, på skuld o skam, på sjukdom o kroppsideal o  s v

Alla dessa uppfattningar o sociala arv, som gett mig mina tankar o känslor, som liksom blivit jag.
Men har jag någonsin på djupet reflekterat över detta – Nej – o nu är det dags. Kanske är detta en del av min 40 års kris/utveckling. Som jag skrivit tidigare, insikterna verkar komma tätare nu.

Jag ifrågasätter mig själv på ett nytt sätt. Inte längre alltid med gummiklubban i handen utan mer öppet o nyanserat.

Det blir tydligare att även alla andra präglats av sina kontexter, familjeföhållanden, tro, sociala arv o s v. Det finns inte längre något rätt o fel – det finns bara olikheter.

Jag får en glimt av att för att kunna mötas som människor behöver vi (jag) ha distans till allt detta, ställa mig över det världsliga jaget/egot. Hitta min inre essens – som är densamma som din o alla andras – det är där vi är syskon o skapade till Guds avbild, typ. Allt annat är bara lager av ytskikt som samlats utanpå oss, lager på lager som vuxit till murar, murar som nu behöver få rämna för att vi ska kunna mötas.

Jag är inte längre rädd. Mitt inre barn, min inre kärna ÄR, varken mer eller mindre. I det tillståndet finns inget behov av kampen för att duga, för att vara duktig, prestera, upprätthålla fasader o ytskikt mot andra människor. Där finns bara nuet o livet. Då försvinner behovet av rätt o fel, av mitt sätt o ditt sätt, av jag o du, svart o vitt.

Livet är som en dans – vi deltar o tumlar runt i virvlarna, blir dansade av själva livet….

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: