Skip to content

Att låta säker på sin sak – ett försvar

09 maj 2011

Jag har i många år nu kämpat med att ta ner mina psykologiska försvarsmurar o bli alltmer närvarande i alla möten med andra människor. Mina murar har varit många, mina skydd har behövts. Nu är livet inte längre hotande, nu är det dags att se vad som är vad o förändras.

Jag har insett att jag som barn i en dysfunktionell familj fick o skapade grunden till min personlighet – utifrån mina individuella förutsättningar. Sedan då vi flyttade till ett Hasselakollektiv (jag var 11 år) blev jag tvungen att skapa mig nya försvars strategier – för att trygga min psykologiska överlevnad. Plötsligt stod jag då ensam i en, för en 11-åring, oerhört skrämmande miljö. Utan att någon annan skyddade eller försvarade mig, utan en familjekonstellation ens bestående av min mor o mig som funnits tidigare. Jag tvangs lära mig reagera psykologiskt, mentalt o verbalt för att skydda mig – den lilla livrädda flickan i mig.

Genom åren har jag gång på gång förstått att jag ibland o för vissa människor jag möter kan te mig aningen skrämmande med mitt sätt att vara. Rättfram, ärlig o rakt på sak. Jag har tydligen tett mig som en stark person med en stark personlighet, en som lätt tar kommando, vet vad jag vill o genomdriver min vilja.
O visst har jag varit egensinnig, visst har jag ofta tyckt att mitt eget sätt är rätt sätt o visst har jag oftast följt mitt eget huvud – eller än mer min egen känsla. Lite av ”kärringen mot strömmen”, typ.

Jag besökte en klok kvinna en kväll i höstas, en kvinna med enorm livserfarenhet till viss del lik min egen o till viss del skild från min. Vi träffas inte ofta o vi pratar inte ofta men då vi mötts så har tilliten funnits där o samtalen har varit djupa o självutlämnande åt bägge håll.

Denna gång behövde jag bolla en hel del privata angelägenheter o men passade även på att prata med henne om hur jag uttrycker mig o hur mitt sätt att uttrycka mig påverkar hur jag uppfattas av andra. Sådant jag funderat mycket över under de senaste året på mitt förra jobb. Jag behövde dela o bolla detta för att komma vidare i min process.

Hon: – Du verkar så säker på din sak då du uttrycker något.

Jag: – Ja, jo, men jag är nog inte alltid så säker, det är nog mest ett försvar, för att slippa bli attackerad.

O det ligger något i det, lite oavsett ämne så låter jag nog oerhört säker på min sak då jag uttrycker min åsikt. Oavsett om jag har någon aning eller inte. Alternativet är just att jag säger ”vet du, jag har ingen aning” o det gör jag ganska ofta numera.

Alla bygger vi upp olika skyddsmekanismer. Ett av mina bästa skydd/försvar är nog att jag verkar självsäker o uttrycker mig på ett sätt som gör att en del drar sig för att ifrågasätta min ståndpunkt. Under tiden går jag omkring o bara längtar efter att få höra en annan ståndpunkt, så att jag kan ifrågasätta min egen o utvecklas vidare i mina tankar o känslor.

Så många ömma tår jag tyvärr av misstag trampar på under tiden…. på människor som har sina egna rädslor o sina egna försvar… som inte vågar möta mig, som räds mitt sätt att vara.
Mina försvar o deras försvar – tillsammans tenderar vi att skapa pseudorelationer. Jag önskar att vi hittar varandra, vågar lita på varandra, vågar skala av oss murarna o mötas.

Det är mötena som utvecklar oss o ger livet en extra kvalitet o dimension.
Jag är tacksam att jag vågar numera, en dag o ett möte i taget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 10 maj 2011 20:37

    Läste Lo Kauppis bok Bergssprängardottern som exploderade. Jag har resecerat den i min blogg. Det var en häftig upplevelse att läsa den och inte minst var det en återkoppling till oss med ”Hasselakollektiv erfarenhet. Hon sätter ord på mycket som var pedagogiken när den var som sämst. Likfull kändes det helande för mig att se den med någon annans ögon. Precis som vi har Lo Kauppi också erfarenhet av 12-stegsprogrammet. Det är en vacker beskrivning på att hitta sig själv. Har du inte läst boken är det verkligen ett lästips. Kram Britta

    • 11 maj 2011 20:36

      Hej Britta,

      Jag läste din recension o jag håller med – boken är bra men dessutom konstruktiv! Här skrev jag lite om den o en annan bok som tar upp Hasselatemat ur intagen perspektiv.
      Jag har tangerat temat Hasselapedagogik lite dessa dagar då jag gått en MI utbildning – dess raka motsats, typ 😉

      Kramar om dig tillbaka ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: