Skip to content

Guds avtryck i allt – en närvaro i livskraften

07 maj 2011

Jag har många gånger genom åren funderat över min andliga dimension. Jag har, som många svenskar, en ”kristen” uppfostran, med söndagsskola o kyrkans barntimmar. Barnens bibel hade underbara sagor som mamma läste tills jag själv lärt mig läsa. Min Guds bild, då jag var barn, var bilden av en vithårig gubbe som satt på ett moln o såg allt. En Gud som framförallt såg alla fel jag gjorde, att jag inte riktigt dög. Som kunde utdöma straff, som vilken annan patriarkal fadersfigur som helst.

Under mitt vuxna liv har jag levt allt mer sekulariserat, funderat över vad som är kulturellt, vad som är kommersiellt o vad som är genuint ”av Gud”. Jag ogillar då de ”religiösa högtiderna” förvandlas till kommersens Mecka. Jag får nya tankar då jag studerar ursprunget till våra olika högtider o inser att de anpassats mer till kulturen o kommersen än till vad som sägs vara religiöst. En vän berättade om julfirandets tillkomst o inte är den officiella bilden den enda o sannolikt inte den sannaste…. Samma sak händer i de flesta religioner, de anpassas till kulturen o kommersen. Jag ogillar, som jag påpekat tidigare, bilden av en dömande o straffande Gud. Jag gillar den andra Gud, den som står på de svagas sida.

Jag har även av o till försökt formulera min tanke o känsla att detta att ”människan skapats till Guds avbild” inte betyder kroppsligen utan att vi alla, djupt i vårt inre bär en del av värdsaltets Gud, vår sanna natur. Detta inre goda, oförställda o oförstörda som finns hos alla små barn. Därefter formas alla barn av sina vuxna förebilder o glömmer sin inre gudomlighet. Då jag läste ett stycke ur Jonas Gardells bok ”om Gud” hittade jag detta:

Den muslimske mystikern Ibn Arabi uttryckte på 1200-talet tanken att Gud i varje människa nerlagt ett av sina oändligt många gudsnamn. I var och en av oss finns ett unikt avtryck av Gud – och tillsammans utgör vi ett partitur som bara Gud kan sjunga. Det var och en av oss kan göra är att söka det gudsnamn som Gud nerlagt i just oss, i oss själva söka konturerna av Guds avtryck – och hysa respekt för att vår nästas sökande med nödvändighet måste se annorlunda ut, eftersom hennes gudsnamn har en annan ton, en annan färg, en annan skiftning än vårt, Guds avtryck i henne har en annan relief, dess yta en annan prägling. Låt oss därför aldrig eftersträva konsensus, att vara helt och hållet överens. Gud är en obegriplighet vi inte skall begripa, en lovsång till det omöjliga, en förtvivlad och vild förhoppning om att vi trots allt inte är ensamma i ett ödsligt och tomt universum, att vi aldrig någonsin är helt och hållet övergivna.

Tänk, denna min tanke fanns på 1200-talet inom den muslimska mysticismen. Det är andra ord – men samma betydelse. Vilken religion har inte dessa tankar? För mig är det så klockrent att vi alla har detta Gudsavtryck i oss. Vilken religion vi kommer att bekänna oss till beror på vart vi föds, i vilken del av världen, av vilka föräldrar o in i vilken kultur. Om vi byter religion så beror det på att vi mött nya tankar o en ny mänsklig gemenskap, en ny övertygelse. Guden i oss består – oavsett religion, för Guds avtryck i oss fanns redan då vi föddes innan vi kunde tänka tankarna som då vi blev äldre fick oss att bekänna oss till det ena eller det andra.

Det är människorna som skapar begränsningar o motsättningar, som skapar det svartvita sättet att tänka med rätt o fel, vi o dom. Värdsaltets Gud står över dessa ting o skiter blankt i om vi bekänner det ena eller det andra, det är mänsklighetens barnsjukdomar o trams. Att vara närvarande o sann, ha medkänsla med sig själv o andra, sträva efter lycka o harmoni o leva sitt liv efter sina egna förutsättningar är målet. Det är målet för det mycket lilla barnet o det är målet för oss vuxna, om vi bara kommer ihåg våra inre behov o vilar i oss själva o i varandra.

Att Guds avtryck finns i varje levande cell vet ursprungsbefolkningar från jordens alla hörn. Det är vad jag ser i naturens skiftningar, i snön som landar på min kind, i vattnet som porlar, i vinden som viner o i fåglarnas glädje. Livskraften som bara är. Orden är människans o förstör lätt upplevelsen i varandet. Att vara helt o full närvarande i varje ögonblick ger en inblick i livskraften som är. Även mina ord begränsar o stör, livskraften i mig vill jag leva i, inte berätta om.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Annonser
One Comment leave one →
  1. Jonas permalink
    10 januari 2013 15:31

    Jag kan relatera till det du skriver, men vill påpeka att du inte behöver en ”gud” för detta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: