Skip to content

Sjusköterska med ‘bemötande allergi’ i vården

13 mars 2011

Jag var till läkare på den öppna mottagningen på min Vårdcentral i veckan, då jag tänkte att jag behövde lite assistans av vissa läkemedel för att häva min ÖLI (Övre luftvägsinfektion) som komplicerats en aning av min hypersensitivitet i ögon o näsa.

Som sjuksköterska är jag van att oftast klara ut sådan här grejer på egen hand med egenvårdsläkemedel o det mindre förråd av tidigare uthämtade receptbelagda preparat jag har hemma. I Gävle där jag bodde tidigare var det accepterat, tilliten mellan läkare o patient var stor. Jag sökte hjälp då jag behövde o fick den hjälp jag bad om utan konstigheter. Gävle är i o för sig en mindre stad o personkännedomen hade bredare bas.
Sedan jag flyttade till Uppsala för ett par år sedan så har jag känt mig helt misstänkliggjord som patient. Här får jag som patient absolut inte tala om vad jag har för bekymmer – då får jag omedelbart motfrågan: O hur vet DU det? Att jag känner min kropp, min hälso- o sjukhistoria tycks vara totalt ointressant.
Personkännedomen saknas förstås helt, jag blir behandlad som en i mängden… vilket säkert är nyttigt för att reflektera o öva mig i professionellt o individuellt bemötande på min egen arbetsplats. Jag är för kvalitet framför kvantitet i vårdmöten, visst kan mötena vara korta o effektiva men de måste alltid vara patientsäkra o med respekt för den unika individen.

Detta möte med en läkare på öppen mottagning var egentligen inte så anmärkningsvärd;

Jag väntade 1½ timme, fick träffa en läkare som snabbt tittade i halsen, näsan o öronen. Det fanns uppenbarligen inte tid att ta anamnes eller status, inte lyssna på lungorna eller kika i min journal, inte ta CRP för att kolla sannolikhet för virus alternativt bakteriell infektion.
Sen började läkaren rabbla en massa allmänna råd om hur jag borde sova (med huvudet på telefonkataloger…) utifrån mina hyperkänsliga slemhinnor i ögon o näsa.

Det bubblade i mig: – Jag VET hur mina hyperkänsliga ögon o näs slemhinnor fungerar, jag har levt med dessa bekymmer i mååånga år…jag är mycket väl utredd av flera experter, kom för f-n inte o prata om telefonkataloger o tro dig veta något om mig o min kropp då du sett mig i max 5 minuter *suck*
Nu sa jag inte exakt detta men protesterade milt

Läkaren: – Du får boka en tid.

Jag: -???

Så jag gick till receptionen o meddelade: -Läkaren avslutade med att uppmana mig att boka en tid….

Receptionisten: -Va? Jaha? Vad menade han med det då?

Jag: – Ingen aning, men han hade inte tid med mig nu då jag träffade honom så han uppmanade mig att boka en tid.

Att boka en ny tid kan man förstås inte göra på plats, man måste ringa till rådgivningssjuksköterskan.

Så nu har jag då ringt o bokat en tid – till en annan läkare – jag fick frågan varför jag ville ha den nya längre tiden;

Jag: – Hmm, eftersom det inte finns tid då jag träffar läkaren då jag är ‘sjuk’ så lär jag  boka en tid då jag är ‘frisk’ för att prata om hur de kan hjälpa mig då jag är ‘sjuk’ – typ.

Rimligt? Bakvänt? Söker jag inte läkare då ansiktet geggat ihop av mina hyperkänsliga slemhinnor så har de inget ‘bevis’ för att jag verkligen har de symptom jag uppger. Men då jag söker hjälp hinner de inte möta mig o jag måste boka en längre tid, längre fram, då jag är utan symptom.  Det ska bli spännande att höra hur läkaren ställer sig till denna min framtida bokade tid, då jag kommer dit frisk o kry för att få dokumenterat vilken hjälp jag ska kunna få då jag åter har symptom.

Jag vet o jag inser, som sjuksköterska är jag kräsen vad gäller läkare o vårdpersonalens bemötande – jag accepterar inte vad som helst!
Ändå…
Jag har i mina egna vårdmöten i Uppsala ofta känt mig kränkt, ledsen, förbannad, uppgiven o överkörd o inte förmått protestera.Jag känner mig allergisk mot dåligt o generaliserat bemötande i vården.
Jo, några enstaka gånger har jag fått till ett bra vårdmöte – men då har det varit jag som styrt upp samtalet i kränkningsförebyggande syfte.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 13 mars 2011 11:03

    För många år sedan bröt jag armen i Gambia. Det fanns ingen tvekan om att den var bruten. Jag uppsökte Victory hospital och fick träffa en läkare. Med hjälp av den friska armen höll jag fram den brutna och sa ”jag har brutit armen”. Läkaren tittade förorättat på mig och sa” HÄR ÄR DET JAG SOM STÄLLER DIAGNOSERNA” Efter det lämnade han mig och min brutna arm i en lång väntetid. När jag frågade sköterskan var han tagit vägen fick jag veta att det berodde på mig att han gått. Jag hade nämligen förolämpat honom.
    Ett gott råd syster Görel hjälp aldrig en läkare att göra sitt jobb genom att tala om var du har ont eller vad som besvärar dig. Det kan anses som förolämpande.

    • 19 mars 2011 18:42

      Mmm, *ler*
      Stackars dig, vilken Gambia historia 😉
      På sätt o vis kan jag förstå då detta händer i länder där hierarkin o det patriarkala är starkare… men här i Sverige tycker jag att läkarkåren borde ha mer helhetssyn o lyssna in sina patienter.
      Professionellt är jag hopplös på att lägga mig i läkarens jobb o det brukar accepteras o ofta till och med uppskattas (!?!) att du bli ”idiot” förklarad när jag är privat blir liksom värre då – är det stolthet det kallas?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: