Hoppa till innehåll

Farmor klantar sig igen…

15 februari 2011

Jag har övat djurläten med barnbarnet genom att peka på hennes haklapp o säga ”bäää”, ”muuu” o s v

Så en dag nyligen tog jag med tösen till 4H gården i Gränby för att kika på djuren på riktigt liksom:


Tackorna var högdräktiga o enorma i sina kroppshyddor, jag bäääade o pekade. Barnbarnet stirrade på mig med konstig min, en av tackorna nös o tösen började gråta o ville upp i farmors famn…..

Vi gick vidare till kossorna  som var enorma… till o med i mina ögon där de låga o idisslade, som tur var så råmade ingen då vi var där *ler*

Inte så konstigt kanske att hon inte var så fascinerade av de verkliga djuren. Jag har liksom förlett henne att tro att bilderna av djuren på haklappen är de sanna o jämför man de tecknade små bilderna med de verkliga djuren så blir nog vem som helst chockad…

Klantig farmor – igen 😉

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. fikadax permalink
    18 februari 2011 09:25

    Tack för input, och egna funderingar genom dina inlägg… ”klantig farmor” får mig att än mer förstå hur rädd jag kan känna mig för mina egna tankar och bilder jag får av mig själv som klantig, sådana bilder har jag förträngt eftersom känsloreaktionen är så stark, jag är fullständigt livrädd för att vara ”klantig” – känslomässigt – rent intellektuellt och professionellt klarar jag av detta ”tekniskt” galant och som en ingrediens i ledarskap och relationsskapande, men jag har haft en otrolig kontroll över mig själv, mina känslor, mina bilder … vilket i mitt fall ledde till total utmattning …. jag smakar på din berättelse din beskrivning och kan uppleva att du också beskriver dig med humor och kan känna dig road?

    Önskar dig en bra dag! Anneli

    • 18 februari 2011 17:33

      Tack för feedback igen!

      För mig är det rätt OK att klanta mig o jag berättar gärna om mina klanterier o bjuder mig själv o andra på ett garv, men så har det förstås inte alltid varit…
      Ännu viktigare är det då klanteriet leder till att jag känner skam – då MÅSTE jag berätta för någon för att kunna släppa skammen o känna medkänsla med mig själv. Som den där filmen med trumman o barnbarnet…. den får mig ännu att sucka djupt berörd men skammen är nästan borta.
      Svårare för mig är då min ”duglighet” ifrågasätts, om jag är ”rätt OK” eller ”fel” liksom – den taggen sitter djupare än något annat.

      Äntligen fredag nu – önskar dig en underbar kväll o helg!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: