Hoppa till innehåll

Orden ”jag älskar dig” en generationsmotsättning (?)

11 februari 2011

Jag hade ett långt samtal med min drygt 70 årige styvfar över frukostbordet en morgon då jag nyligen var på hälsade på hos honom o mor. Vi pratade om dåtid o nutid, om svårigheter i familjen o våra inbördes relationer, om förhållningssätt o om sådant som vi hakat upp oss på i varandras beteende. Jag ska erkänna att jag ännu inte alltid vågar vara 100%-igt ärlig mot honom, barndomens o ungdomens känsla av rädsla för hans humör har ännu inte falnat helt o jag varken vill eller orkar ta strid längre.

En sak Guben sa sig ha ”stört” sig på genom åren var att jag ofta använder orden ”Jag älskar dig” till mina bägge barn.

Vilket för mig är det naturligaste i världen o av stor vikt att uttrycka med hela mitt hjärta, kärleksfullt o innerligt – ofta. Jag vill o önskar att de alltid ska känna sig älskade o veta att jag alltid finns där för dem, när o då de behöver – även då navelsträngen är klippt.
Jag känner stor o spontant kärlek till så många människor – metta (?) – till allt levande o till livet, jag har inte behov av några gränser för min kärleksfullhet som får flöda.

Guben: – De orden är så privata, de används endast mellan makar.

Jag: -*leende* inte i min värld.

Guben: – Det finns ingen större kärlek o innerlighet än mellan makar.

Jag: – Vet du, en partner kan jag älska o hata – det liksom kommer o går, kan ”gå över” – jag har aldrig känt den sortens kärlek du hävdar finns mellan makar. Men för mig finns ingen större kärlek än den mellan mor o barn. Jag kan aldrig sluta älska mina barn oavsett vad som händer dem o mig i livet.

Samtalet var intressant då vi faktiskt accepterade att vi känner olika inför dessa ord o känslor. Kanske är det en generationsfråga? Kanske uttrycktes inte kärlek till barn på samma sätt under 40- o 50-talet som är vanligt nu.

Det förklarar kanske även att jag nog… tänker efter… aldrig har hört mina föräldrar… tänker efter igen… säga att de älskar mig… vilket jag i hela mitt liv undrat om det verkligen gör.

Det handlar kanske inte om att jag inte skulle vara värd deras kärlek, utan att de aldrig lärde sig uttrycka kärlek till sina barn, då de själva aldrig fick höra o känna att de var älskade… Det säger kanske mer om dem än om mig, dock har det skadat även mig.

Jag bara undrar – hur kommer det sig att jag lärt mig detta. Jag som envist vägrar anpassa mig till familjens norm, jag som alltid gör o gjort som jag själv vill o finner bäst – utifrån mina känslor, tankar o reflektioner. Inte så att jag alltid gör o gjort rätt, mina misstag o fel är lika många som andras o jag gör bara så gott jag kan, ber om förlåtelse däremellan o missar sannolikt en del också – mänsklig (kvinsklig) som jag är. Men jag har brutit mönstret o vill bryta det vidare, hejar på mina vuxna barn o alla andra unga vuxna omkring mig som jag håller av o älskar att göra detsamma.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

3 kommentarer leave one →
  1. 11 februari 2011 11:33

    Intressant. Själv var jag vuxen när jag och mamma började kramas och då var det inte på hennes initiativ. Det var jag och min äldre syster som började krama mamma. ”Jag älskar dig, sa min mamma första gången då jag var över 50 år. Jag fick en 1000-lapp och de orden efter en bilolycka där jag var nära döden. Den situationen med de orden sitter väldigt djupt i mitt hjärta.
    Själv slösar jag med ”jag älskar dig” till både barn och barnbarn. Ofta kan jag känna den där djupa kärleken till många människor i min närhet, men då blir de svåra att uttala. Jag tror att det är rädslan hur det ska tolkas som hindrar mig. ”Du är viktig” eller nått liknande, säger jag då lite lamare och hoppas att de ska förstå.

  2. 11 februari 2011 11:36

    På tal om det jag tror att du har känt det, jag hoppas så, men du är en av de där viktiga personerna i mitt liv. Du är en oerhört fin person som berör på djupet. Kram

    • 11 februari 2011 21:44

      Goa du – o som du nog känner är tycket o känslan av djup ömsesidigt ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: