Skip to content

Att äta på känslor – på vägen norrut

06 februari 2011

Jag har återigen kört de dryga 30 (?) milen till Härnösand för att besöka min mor o styvfar. Förra gången jag reste, någon gång i höstas hade jag bägge mina ungdomar med mig.

Då filade jag på ett inlägg som sedan aldrig blev av:

Jag började stoppa i mig redan under veckan som föregick resan men funderade inte så mycket över det… tänkte bara att jag var inne i en period av ökande sötsug.

Då det var dags att sätta sig i bilen o åka ville jag ha choklad, sedan kaffe, sedan smågodis. Redan strax efter Gävle stannade vi på en mack för att gå på toa o jag köpte nytt kaffe, bullar, lakrits, dricka mm.
Mina ungdomar bad att få låna nycklarna då jag kom tillbaka till bilen o ställde frågan: – Vad håller du på med mamma? Vad händer med dig? Varför trycker du i dig något hela tiden?

Jag: -Jag vet inte…

Dottern: -Lilla mamma, är det ångesten inför besöket hos mormor o hennes Gube som gått igång?

Jag: -Hm, jo, det kanske är det. Jag har faktiskt funderat lite över om det hänger ihop med resan…

Dottern: -OK, det är viktigt att sätta ord på vad som händer för att kunna få stopp på det o hitta andra vägar…

Detta tröstätande är min barndoms o ungdoms sätt att hantera ångest. Min vuxenhet ställs på sin spets, o jag krymper, bara jag tänker på att hälsa på hos mina föräldrar*suck*. Nu har det blivit bättre de senaste åren, men dessa mönster sitter hårt rotade i mig o kommer upp till ytan igen då jag inte är uppmärksam.

Denna gång åkte jag alltså ensam o var medveten om triggern. Jag tog det lugnt, andades o lyssnade på ljudboken ”Lyckan är en sällsam gåva” som distraktion. Även sist hade jag tänkt lyssna på ljudbok men mina ungdomar protesterade högljutt över att behöva lyssna på ”Utvandrarna”…

Först i Iggesund stannade jag o köpte kaffe o denna hög med godis – bilden tog jag fem minuter innan jag var framme. Jag hade inte ätit upp allt! Endast fyra små chokladbitar av den stora 200grammaren, en halv påse fruktbilar o ett par lakrits dragster (som inte ens var goda).
Vilket framsteg!!!


Resterande godis ligger kvar i bilen ännu… var tog det vägen mitt sockerberoende, mitt sockersug o mitt ständiga ätande på känslor???

Vad är det som händer i mitt liv? Har åtta veckors vila gjort underverk med min själ? Oavsett vad så är det skönt att få vila i livet Här o Nu – o våga vara kvar o vuxen, vara mig själv, även då jag besöker mitt föräldrahem.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: