Skip to content

Pinsam insikt i farmor-skapet

02 februari 2011

Jag har lite svårt att hinna med bloggandet dessa dagar då jag har mitt underbara barnbarn på besök 🙂

Mitt ledord är ju ”En dag i taget, det viktigaste först” o hon är verkligen det viktigaste först! Tiden att sitta vid datorn finns inte o det är precis som det ska vara tycker jag.

Under tiden jag o Leija leker, sover, badar, äter, promenerar osv så tänker jag bjuda er på detta videoklipp från i slutet av december:

Gud vad jag skämdes då jag tittade på det efteråt !!!

Jag visade det för ett par väninnor som varpå besök för att göra det mindre skamligt. Jag har lärt mig att då jag delar med mig av något jag skäms för så lättar skammen – vilket stämmer bra för mig.

Det riktigt kröp i kroppen av skam då de fick titta på klippet…

Den äldre väninnan, som inte har egna barn sa: -Härlig unge, hon bryr sig inte alls om vad du håller på med.

Min yngre väninna som har barn sa: – Mm, jag ser vad du skäms så för…men du, så där gjorde jag med tills jag kom på det o kunde ändra beteende.

Ser ni vad det är i mitt beteende i klippet som får mig att skämmas så oerhört, som gör det så pinsamt att jag helst velat gömma o glömma det????

Jag låter ju inte tösen undersöka o upptäcka trumman i sin egen takt, på sitt eget sätt. Jag är där o STÖR o GÖR – HELA TIDEN.

Små barn är nyfikna o kloka av naturen de ska inte behöva begränsas o styras mer än nödvändigt av oss vuxna. Det är så underbart om de istället kan få lust till livet o tilltro till sin egen förmåga.
Jag har på senare år lärt känna en barnfamilj som verkligen är underbara i detta förhållningssätt o jag förundras varje gång vi möts över hur de möter o bemöter sina barn.
Ludmilla bloggade nyligen om hur hon undviker att begränsa Sofie o jag log med hela mig  – det är precis så jag önskar att barn får möta livet.

Denna insikt har kommit nyligen o tyvärr kom den inte mina egna barn till nytta vilket får mig att sucka djupt inombords, men jag gjorde så gott jag kunde o utifrån de förutsättningar jag hade då… Nu då insikten landat är det bra att jag videofilmar min interaktion med barnbarnet för att påminna mig om hur jag vill möta o bemöta henne – o andra barn i framtiden.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
5 kommentarer leave one →
  1. 02 februari 2011 10:29

    Att få börja dagen med dina berättelser är som att få en sked god honung, det är så mycket som blir naturligt att tänka på, att se hos sig själv och kunna växa när skammens spöke kan dammas av, tack :)…. jag skrattar oxå Lisa, dotter i familjen, studerade när hon var nybliven tonåring en mamma som gick med sitt barn i sitt vagn. Mamman berättade hela tiden för barnet, titta där, titta där flyger en fågel, där är en och där är en osv…. Lisa muttrar herregud kan hon inte låta ungen själv upptäcka, kan hon inte lyssna på ungen istället när hon berättar vad hon ser och hör …… paff blev jag, så in i vassen ……. och hjärtat bara klappade för min (lilla) ”unge”….. 🙂 🙂

  2. 02 februari 2011 23:31

    Det är sant att de behöver sin egen tid att upptäcka, men de behöver också tid att dela upplevelser med någon. Tänker man så kan de ju inte bli riktigt fel bara man lämnar tid för båda sakerna. Kram härliga du med fina barnbarnet

    • 04 februari 2011 23:05

      Mmm, att vara närvarande, inkännande o lyssnande är nog nyckeln. Egentligen både för egen del o i möten med andra, inkluderat de underbara små barnbarnen. Kramar tillbaka!

  3. 03 februari 2011 09:48

    Ja, jag blir ledsen och gråtfärdig av att se. Tur att de små liven är så tålmodiga, med oss vanställda.
    Sen blir jag glad åt det lekfulla barnet i dej, som naturligtvis vill trumma och kan ta över i kraft av att bo i din vuxna kropp.
    Framförallt tycker jag du är mycket modig som visar detta exempel och att var människa med en videokamera nu kan få hjälp att få syn på sig själv utifrån. En ovärderlig källa till att bli funktionell. Du verkar vara på god väg. Och ännu ett skäl till att gå på bugg ikväll i stället för att stjäla barnbarnets trumshow! Wow, vad roligt det är att tjata 🙂
    Varm kram

    • 04 februari 2011 23:16

      Härligt att du får samma känsloreaktion som jag – fast utan skammen. Jo, de har stor läkningskraft barnen, liksom vi haft o har.
      Om jag är modig vet jag inte…. Britta brukar säga att vi är inte sjukare än våra hemligheter o det var nog det jag tog fasta på då jag lade ut detta inlägg. Jag vill inte ha denna sjuka längre o inte bära skammen med hemligheten om hur jag gjort/fortfarande gör ibland.

      Härligt att du har kul med tjatet *ler* o jag är envis o motsträvig *ler större*

      *Kramar om*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: