Hoppa till innehåll

Att få ligga på en mans arm igen

30 januari 2011

Detta inlägg har jag haft i huvudet en längre tid nu, faktiskt drygt tre månader…. det hände mycket fint under Frankrike retreaten i  oktober. De två kärleksfulla personerna som höll i veckan fick min tillit på ett sätt jag sällan upplevt i mitt liv.

Jag bloggade om kvinnans spontana insats för mig här. Denna speciella upplevelse var omvälvande o jag var känslomässigt helt utmattad framåt kvällen. Jag la mig på golvet o drog en filt över mig, lotsades sova (ett ofta använt försvar genom åren).
Då kom hennes man/partner som hade lett den sista meditationen o frågade om han fick lägga sig bredvid mig. Han fick. Jag kände mig trygg o i full tillit till även honom.

Så låg jag där bredvid honom på golvet o våndades en liten stund innan jag vågade be honom om att få ligga på hans arm. Det fick jag. I fullständig trygghet o värme vilade mitt huvud på hans överarm, ni vet så där underbart nära. Med huvudet mot hans bröst o med armarna korsade i skydd över bröstet – precis som tidigare samma dag gjort då jag låg i hans kärastes famn som ett litet barn.

Jag andades djupa andetag – så grät jag förtvivlat – lugnade mig igen. Andades vidare o grät snart igen i nästa förtvivlans fas. I många minuter låg jag där o kämpade med mig själv för att våga öppna upp mina korsade armar, en i taget o bara slappa av i tryggheten o närheten, i acceptans o självklar medmänsklig värme o kärlek. Då gråten tagit slut o jag slappnade av reste han sig försiktigt o gick.

Tänk att jag på denna retreatdag fick utvecklas i fullständig trygghet o tillit. Att det finns så trygga o kärleksfulla människor som har förmågan att ge så av sig själva. Som tillåter en medmänniskas litenhet o ger en ny möjlighet att växa på nytt i en ny o trygg erfarenhet, utifrån det egna behovet o efter den egna förmågan.

Detta var stort för mig. Så stort att jag nu då jag skriver om det har svårt att sätta ord på känslan, ord stora nog att beskriva upplevelsen o hur betydelsefull den var för mig, för den lilla flickan som gömt sig i mig sedan jag var ett litet barn.

Denna tillitsfulla o trygga nya erfarenhet kan inte ges på annat sätt, kan inte bytas ut mot ord i terapi.

Jag brukar säga att vi alla möter de människor vi behöver möta under våra liv för att utvecklas o bli de vi är ämnade att vara.

Jag känner en djup tacksamhet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 03 februari 2011 09:30

    Tack! Vilket fint minne du delar. Får mig att minnas liknande terapiminnen.
    Så lite tjat! Ikväll kan du ju åter vara hand i hand med en man och det är garanterat ofarligt i buggsammanhang, men visst kan det dra upp mycket saker till ytan. I måndags var jag på första kurstillfället på en fortsättningskurs 3. Flera deltagare hade gått forts 2 nu före jul, vilket jag inte gjort, men jag har gått F3 minst 2 gånger förut. Nåväl, vi skulle repetera föregående kurs turer och en var helt ny för mej, så jag hängde inte med och min (okänsliga) partner just då hojtade ut till lärarna att jag inte kunde turen och att vi behövde hjälp. Min värdelöshetskänsla triggades 110%, min perfektionism slogs i spillror och min stolthet över att vara väl kvalificerad för den här kursen slogs också i spillror. Och jag överfölls av lust att ”döda” min partner, som ,som sagt var, är en dålig och okänslig danspartner. Men samtidigt var hon modig och rättfram (anfall är bästa? försvar) . Jag lyckades vara mentalt närvarande i detta känslokaos, jag ”dödade” inte min partner, inte ens med en blick eller ett tonfall, jag tog till mig lärarnas hjälp och bejakade min svaghet och oförmåga. Urjobbig, men urnyttig terapi!
    Kanske inte den bästa pepp-historien för att locka dej till prova på bugg 🙂 Men man behöver inte alltid åka långt och betala dyrt för att få mycket kraftfull terapi och väldigt mycket kul motion på samma gång.
    Jag drömde om dej också för nån vecka sen. Drömmen hade inte nå´t med just dej och mej att göra, men det var kul att möta en känd person i drömmen. Det sker sällan. Jag rör mig oftast bland okända eller är helt ensam i mina drömmar.
    Varm Kram

    • 04 februari 2011 23:11

      En dag kommer jag nog dit, men att gå buggkurs känns inte som min grej – hellre då en qi gong kurs. Mitt bekymmer är att jag har lite svårt med detta ”samma tid varje vecka”, tappar liksom ork o lust. Vill alltid välja själv NÄR, utifrån hur jag mår o vad jag känner för.
      Jag känner igen det drömmönster du beskriver från tidigare i mitt liv, numera är det annorlunda, befolkat o tryggt (oftast).

  2. Bosse permalink
    27 mars 2011 23:26

    Det låter helt perfekt att Du kunde känna Dig så trygg och det krävs en speciell sorts människor för att kunna ge det till någon annan.
    Finns inget som slår känslan av närhet ihop med trygghet så jag hoppas Du ska få uppleva den känslan många gånger framöver.

    Vi behöver alla en trygg famn att krypa in i, en arm att ligga på en axel att luta sig mot och känna oss små men ändå trygga, det är vänskap på riktigt.

    • 31 mars 2011 21:24

      Jo det är sant, det kräver en speciell sorts människor men är även en övning i min egen tillit 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: