Skip to content

Denna förbaskade navelsträng

24 januari 2011

Varför ska såret behöva rivas upp gång på gång?

Varför ska det måsta göra så ont?

Att låta en älskad gå sin egen väg, trampa på sina egna minor.

Att släppa taget.

Helt.

Utan förbehåll.

Jag o mitt förbaskade kontrollbehov.

Jag som vill så väl.

Det blir så fel.

Hur jag än gör, men framförallt då jag gör som jag alltid gjort.

Ont gör det. Gråtklumpen i halsen sväller. Tårarna rinner stilla.

Att älska ett barn som är på väg in i vuxenlivet.

Att vilja mer väl än det nu vuxna barnet vill.

Det vuxna barnet som bara vill vara ifred o få göra på sitt eget sätt, gå på sina egna vägar o minor i lugn o ro,

utan inblandning från en orolig mamma.

Lite i taget, en dag i taget o ibland ett andetag i taget.

Jag vet att det finns en andra sida att komma ut på sedan, längre fram,

men ibland har jag så svårt att tro att den finns där även denna gång.

Ibland då det gör för ont känns det så hopplöst, så maktlöst.

Samtidigt så fullt av smärtsam kärlek till ett älskat barn på väg in i vuxenlivet.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: