Skip to content

Barnen undrar vad vi ska ha dem till…

20 januari 2011

I en artikel i DN den 14 januari säger Suzanne Osten

Meningen med livet har för majoriteten människor blivit liktydigt med det egna barnet. Därför har barnuppfostran blivit vår tids religion….vilken ångest det finns i samhället kring de här frågorna…
Alla har hört skriket från föräldrarna. Men samtidigt som föräldrarna gapar för full hals, mår inte barnet särskilt bra av uppmärksamheten….Det finns ju ett lika högt skrik från barnen som undrar vad vi ska ha dem till.

Artikeln väckte många tankar o känslor i mig. Jag tror tamejsjuttsingen att hon har en poäng – åtminstone så känner jag igen mig i hur jag själv upplevde det då jag var ung förälder, men även barnets skrik känner jag igen – både i barn o i vuxna som ju varit barn…

Att skaffa barn är för många meningen med livet, så har det nog alltid varit mer eller mindre i alla tider. Skillnaden nu är att många inte kommer ihåg, orkar, har tid, förstår att ha ett eget liv – ett eget värde som person, individ, partner frikopplat från föräldraskapet.
Samtidigt som stressen o kraven är enorm från alla håll – inte minst från föräldern själv, traditioner o konventioner – jobba rätt, ät rätt, träna rätt, hitta rätt skola o aktiviteter till barnen, hämta lämna, engagera dig o s v

Intresserad närvaro är ledordet. Att sätta sig o prata intelligent med barnet o att undvika manipulation.

Inte förens de senaste åren har jag insett detta, nu då mina barn är stora o alla misstag redan är begångna o oåterkalleliga… Jag har skuld i att mina barn farit illa av mina uppfostringsförsök o min bristande förmåga o ork, men jag bär inte längre på skam då jag kan vara öppen om detta med ungdomarna.

Numera möter jag barn med intresserad närvaro, här o nu. Jag upptäcker att jag får kontakt på ett plan jag aldrig upplevt tidigare. Jag känner in o möter barnet där det är, sätter ord på känslan o bekräftar – ett möte kommer till stånd. Visst kan jag fortfarande notera hur jag i vissa situationer ”tar över” o styr barnet… men tillfällena blir allt färre då jag nu är medveten om detta o observerar mig själv. Samtidigt har jag lärt mig att vara tydlig i kommunikationen o sätta gränser som gör barnet tryggt.

Ja, vad ska vi ha barnen till? Denna outtalade fråga uttalar Suzanne Osten öppet som ett barnens skrik.
Jag funderar. Jag levde länge helt o fullt genom mina barn, min enda roll i livet var föräldraskapet, att vara deras mamma.
Jag trodde inte jag skulle överleva om de dog. Jag var livrädd o panikslagen o hade oerhört med ångest (vilket jag förstås inte insett tills nyligen att det var) o katastroftankar kring detta möjliga/omöjliga som bara inte fick hända.

Sen kom en stor sorgeprocess i mig under slutfasen av deras tonår, en process där jag fick sörja dem ”som om” de vore döda – för att sedan kunna inse att jag överlever även utan mammaskapet.
Jag skrek ut min sorg i skogen, jag grät i sömnen o slutligen då jag kom ut på andra sidan – en gång för varje barn – insåg jag att jag kunde släppa taget. Att mina barn varit mig till låns som Khalil Gibran skrev:

Dina barn tillhör dig inte
de är söner och döttrar av själva livets längtan
De kommer genom dig, men inte från dig
och fastän de är hos dig tillhör de dig inte.

Du kan ge dem din kärlek, men inte
dina tankar, ty de har egna tankar.

Du kan hysa deras kroppar, men inte
deras själar, ty deras själar befinner sig i
morgondagens land, som du inte
kan besöka, inte ens i dina drömmar.

Du kan sträva efter att likna dem
men försök inte att göra dem lika dig själv

Ty livet går inte tillbaks
och dröjer inte vid igår.

Abbepappan skrev nyligen om sin syn på barnuppfostran som svar en en fråga i sin blogg

Jag tror att det viktigaste i barnuppfostran är att vara närvarande. Och då menar jag inte att man alltid måste vara hemma. Det finns de som reser mycket i jobbet, är frånskilda eller av andra orsaker inte alltid är med sina barn, men som är fantastiska föräldrar ändå. Vad jag syftar på att att finnas där och att lyssna. Att se sina barn och att se till så att de ser mig. Vara en förebild och ett stöd, någon man kan snacka med. Det är egentligen ganska enkelt. Både att göra och att missa.

Han har redan förstått, han som ännu har små barn – vad jag önskar att jag hade nått dit då mina ännu var små –. O visst har han rätt ”Det är egentligen ganska enkelt. Både att göra o att missa.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: