Skip to content

Orolig tonårsmamma behöver släppa taget

15 januari 2011

För alla föräldrar kommer en tid då vi måste släppa taget om våra barn. Det sker ju lite i taget under hela uppväxten i o för sig… ofta ganska ambivalenta upplevelser. Visst är det ångestfullt – o samtidigt kan det vara så skönt med egen tid, helt naturliga skeenden, känslor o reaktioner.

Under tonårstidens slutfas kommer tiden då det dessutom är dags att sluta oroa sig… det är en svårare läxa att lära sig – eller åtminstone mig 😉

Jag har haft ett sms i mobilens mall:

Orolig mamma. Orolig mamma. Allt väl? Vart är du? Älskar dig!

Jag använde den under ett par månader lite då o då innan jag upptäckte vad jag höll på med o hur det uppfattades av min unge son. Jag oroade mig o blev frustrerad då han inte hörde av sig –  han kände sig kontrollerad o irriterad o hörde endast av sig för min skull, för att jag skulle sluta jaga honom, typ.

En dag kom jag på att jag gjort detta förr. Då dottern bodde i Chile kunde jag oroa sönder mig i perioder men då jag ringde blev det bara fel o hon kände sig kontrollerad. Då kom jag slutligen fram till att jag behövde en annan strategi o ringde bara på förutbestämd tid, ångest o oro däremellan fick jag hantera på egen hand (blogga…)
Om den utflyttande tonåringen har bekymmer eller behov av sin förälder så är denne fullt kapabel att höra av sig på egen hand (vilket de gör då de t ex blir sjuka o känner sig ynkliga *ler*)

Det är ju faktiskt inte tonåringens problem att jag oroar mig, det är mitt eget o det får jag ta ansvar för på egen hand. Jag är ändå en vuxen kvinna som kan härbärgera mina känslor o tankar. Jag har ett eget liv med egen tid 🙂

Nu har jag så inlett samma förhållningssätt med yngel de lux – trots att han formellt bor hemma så vistas han sällan här o han är myndig.

Var sak har sin tid o den man släpper fri kan av fri vilja återvända för att samla och/eller ge kraft o stöd då behov finns.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 15 januari 2011 09:59

    Ja, visst är det konstigt det där?!! Först försöker vi uppfostra barnen till att bli självständiga individer, som kan ta hand om sig själva och när de sedan kan det, så är inte det bra heller och vi fortsätter oroa oss! Det är som om vi inte riktigt vågar lita på vår egen förmåga att lära ut, eller barnens förmåga att ta in…! Ja, underligt är det i alla fall, men man vänjer sig till slut! Tack och lov!

    Kram! ♥

    • 15 januari 2011 20:37

      Jag tror jag vänjer mig stegvis… men ibland backar jag o ibland går det framåt 😉

      Kram till dig ❤

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: