Skip to content

Små barn har ingen snoozer funktion

09 januari 2011

Nu sedan jag blev friköpt från jobbet har mina dagar inte varit så inrutade. Jag är inne på min 6:e lediga vecka nu o har genomgått lite olika faser i detta att vara ledig.

Kring jul o nyår blev det alltmer tydligt att jag tenderar att vara vaken sent på kvällar/nätter o sova till sent på förmiddagarna – inget jag uppskattar direkt…hela dagen hinner ju gå innan jag kommer ut… Jag tror att kropp o själ behöver promenera i dagsljus nu i vintermörkret.

Jag bad mitt barnbarns mamma om hjälputbyte:
Den unga kvinnan kan behöva får sova en hel natt emellanåt o jag behöver en aktiv tidsomställare…

Att umgås med mitt underbara barnbarn är ett utmärkt sätt att åter komma i normal dygnsrytm. Då hon vaknar kliver jag upp – med glädje!
Det finns liksom inte en chans att snooza henne 😉

Konstigt nog är jag inte ens särskilt trött på natten då hon vaknar o vill ha välling, inte heller vid halv sju då hon tycker det är morgon. Det känns som att vinna högsta vinsten på Lotto (vilket jag inte har en aning om då jag aldrig gjort det) – det är en ynnest att få vara med henne då hon är morgonseg o vill sitta o gosa i mitt knä o sen lite i taget blir aktivare efter vällingintaget o vill leka.

Samtidigt minns jag hur tungt jag upplevde att detta var då jag själv var småbarnsförälder. Då var jag inte här o nu, vaknade inte med glädje, då kändes inte varje vaken stund med barnen som en ynnest, typ.

På den tiden förhandlade jag med min sambo om sovmorgon o småningom blev TV o video ett sätt att få sova/slumra lite till. Kanske varken klokt eller bra men så var det i min verklighet då.
Att vara konstant utmattad, trött till bristningsgränsen blev tydligare då barn nummer två kommit…o jag misstänker att detta är vardagsproblem för de flesta småbarnsföräldrar.

Det går över. Jag lovar. Då tonårsperioden kommer blir bekymret ofta det motsatta, typ, det är stört omöjligt att få upp dem ur sängen före lunch…
Även de där gosiga morgonsega stunderna med mys o närhet i knät försvinner…
Sen  är det bara att invänta o hoppas på livets efterrätt – barnbarnen o glädjas åt den förhoppningsvis möjliga ynnesten att få göra om dessa tidiga morgnar frivilligt o på sina egna villkor – här o nu.

Om jag skulle orka på heltid? Natt efter natt, dag efter dag? Nu då jag är 40+, hmm, vet inte…. men det är nog så att var sak i livet har sin tid o sin plats 😉

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: