Skip to content

Stressymptom hos normalstörd kvinna

28 november 2010

Jag går tillbaka till en liten lista jag gjorde till då jag skulle träffa en ny läkare i juni, då när jag krisade som värst efter arbetsgivarens förra attack. Jag ville ha med alla mina bekymmer för att inte glömma något. Jag vet ju att det är så lätt gjort att glömma någon liten detalj, som kanske gör avgörande skillnad för läkaren, ur ens livsinnehåll o bekymmer. Så här såg min lista ut:

  • Minnesproblem
  • Andra uppfattar att jag låter arg på rösten
  • Rastlös o svårt att sitta still
  • Störs av syn o hörselintryck
  • Behov av struktur o förutsägbarhet
  • Stressas av oplanerade händelser
  • Känner inte av sociala grupperingar o hierarkier
  • Känsla av uppgivenhet o kraftlöshet av o till
  • Extrem trötthet omväxlande med sömnlöshet
  • Muskelsmärtor

Jag tänkte liksom att det var något allvarligt fel på mig… att jag skulle behöva en neuropsykiatrisk utredning eller någon annan diagnos.

Nu har jag nyligen lärt mig att vi alla är manodepressiva i större eller mindre utsträckning 😉 O då jag själv läste psykiatri en gång var vi alla personlighets störda i större eller mindre utsträckning. Det var lite den funderingen jag hade då jag skrev inlägget om normalstörda – det tillkom efter att ha lyssnat på sommarprataren från Glada Hudikteatern.

Jag tänker mig att jag är en normalstörd kvinna liksom 😉

Min lista fick läkaren att le lite åt mig  o säga: Men allt det där är ju symptom på stress, vad gör du med o i ditt liv?

Jag tänker på det nu då jag åter pressas till max av min arbetsgivare o stressas ännu mer. Att de nu utsätter mig för detta bero till stor del på symptomen i listan här ovan, främst de översta sju punkterna. Den andra delen beror sannolikt på min personlighet o mitt rättspatos o fackliga engagemang…

Frågan är vilken del som hänger ihop med arbetsgivarens / arbetsplatsens eventuella brister???

Men, det enda jag kan göra något åt är faktiskt min egen del. Jag kan inte förändra en statlig koloss eller individer som är anställda i den, inte heller mina patienter. Jag vill ta ansvar för mig o min del.

En dag i taget, det viktigaste först. Det viktigaste just nu är nog att släppa taget o vila i detta kaos – vågar jag det tro?

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: