Hoppa till innehåll

Min barnasjäl skriker – om att lägga sig platt eller att vila…

23 november 2010

Jag har grubblat vidare på detta.

För mig finns det nog bara ett eller ett Av. Antingen så strider jag o kämpar för mitt liv eller också lägger jag mig platt = ”dör” vilket jag är livrädd för.

Jag älskar ju denna bild o den talar allt sitt tydliga språk om min inställning:

Samtidigt så är bilden helt vansinnig!!!  Men den visar klart mitt livsmönster. Jag lärde mig mycket tidigt i barndomen att överleva, en inre soldat har sedan dess stått där i ytskiktet av mitt jag o kämpat. Alltid lite till, bara lite till, inte ge upp, det ska gå, det måste gå, inte ge sig.

Jag tror tamejfasiken att det är skamligt att ge upp, lägga ner huvudet på golvet o vila. Låta kroppen slappna av, bara vara, njuta av friden då jag släpper taget o ha tillit till att allt ordnar sig till det bästa i livet. Kanske inte på mitt sätt men på ett sätt som ger mig det jag behöver. Konstigt att jag har spänd muskulatur va? *ler*

Jag har gränsat till att ge upp ett antal gånger. Varje gång tanken att ge upp dyker upp i huvudet så kommer katastroftankarna o panikångesten över mig – jag agerar ut min panik o min ångest utan att tänka mig för, utan att kunna hejda mig o reflektera över konsekvenserna.

Denna överlevarens rädsla att dö är stor o då jag inte vågar ge upp har jag heller aldrig vågat pröva att vila – jag har inte förens nu insett att det finns en skillnad i teorin.  Hur det går till att vila – i praktiken – har jag ingen som helst aning eller erfarenhet av.

Hur sjutton ska jag kunna ha ihjäl min inre försvarare, min lilla soldat som kämpat för mitt liv i 40 år???  Jag tror att jag, den vuxna 40 åriga kvinnan, måste försöka att möta denna min inre soldat som fortfarande är ett barn i dödsskräck – ta denna lilla kämpande varelse i handen bjuda in henne i min trygga famn. På samma sätt som jag nyligen fick krypa upp i en varm kvinnas famn på retreaten i Frankrike.

O vad gärna jag skulle vilja ha hennes famn att krypa upp i igen – nu – min barnasjäl i mig skriker efter känslan av acceptans, kärlek o tillit.

En dag i taget o varje kris ger nya insikter…

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser
2 kommentarer leave one →
  1. 24 november 2010 21:55

    Ja, att vara den som ska ta hand om detta barn och samtidigt vara detta barn, som desperat klamrar sig fast vid de överlevnadsmekanismer, som bevisligen fungerat i så många år. Det är bara så svårt.
    Varm kram

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: