Hoppa till innehåll

När tillvaron rämnar…igen…

17 november 2010

En repris av inlägget i juni:

Andas jag ens fortfarande? Sover gör jag då inte….

Jag undrar om det är värt det.

Hur jag ska orka vidare.

Ensam som alltid.

Utan stöd, som alltid.

Hur mycket kraft finns det i en människa?

Hur mycket ork har jag?

Ändå, jag har hunnit återhämta mig sedan i juni då jag genomlevde en av mitt livs djupaste kriser, en dag i taget.
Jag har haft sommarsemester o jag har tankat energi o kärlekskraft i Frankrike.

Jag har ofta tänkt i mitt liv att alla skeenden går i repris, upprepar sig på olika sätt o olika nivåer, tills livslektionen sitter. Tills jag blivit stark nog att stå emot o stå kvar – i mig själv o i nuet, orubblig i balans med universum.

Nu var det så dags igen. Jag gick till den s k rehab uppföljningen med tillförsikt o lugn. Jag har jobbat full tid sedan före midsommar o är alltså inte längre, om jag ens var det då, i behov av arbetsrehabilitering. Vi sliter värre än vanligt, stressar i konstant underbemanning o motvind för att åtminstone tillgodose de akutaste behoven
Nu kom då nästa slag. Nästa variant av arbetsgivarens angrepp.
Jag förstår vart de vill komma, återigen. De kan inte sparka mig men gör allt de kan för att göra mitt arbetsliv o min tillvaro/fritid ohållbar.

Att ha en fast anställd sjuksköterska som står upp för patientsäkerheten för den svaga gruppen vi jobbar med, som kräver resurser för att kunna ge just detta. Som  kräver en rimlig o säker arbetsmiljö.  En sjuksköterska som inte lägger sig platt i hierarkin, som inte bara nickar o ler åt alla vansinnigheter. En sådan sjuksköterska platsar inte i den statliga kolossen o en sådan sjuksköterska är jag.

Häromdagen sökte jag jobbet med stort ”J” o jag drömmer om en framtid mer i harmoni.

Min arbetsgivare är inte värd mig. Det räcker nu.

Tills jobbet med stort ”J” anländer tvingas jag återigen flytta på mig, till nästa anhalt, till nästa kaotiska konfliktfyllda arbetsplats för att fylla ett tillfälligt hål efter någon i raden som gett upp o slutat. Inte av omsorg utan i taktiken att trötta ut mig, nöta ut tills jag lägger mig platt.  Med de söta orden ”annars kanske du blir sjuk igen”…

Vilken makt har inte arbetsgivaren o hur maktlös är inte den fackligt aktiva som ständigt står upp. Vilken kraft det finns i mitt fackförbund återstår att se.

*suck*

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 17 november 2010 13:54

    Här krockar våra nuvarande världsbilder rejält, när det gäller hur man ska kunna hela sig själv.
    För mig har det krävts mer än 8 års heltidssjukskrivning hittills. Bl a för att jag/vården inte tog tag i mitt fall redan 1994, när jag fick panikångest, utan jag istället kämpade som ett besinningslöst vilddjur (i djupare mening) för att tillvaron inte skulle rämna och så gjorde den (såklart) det på sitt sätt ändå 2002 och framåt; jobbet försvann, äktenskapet upplöstes, dottern mådde urdåligt.
    Men det var inte undergången, utan starten på något som bara blivit bättre, sakta men säkert.
    Sen tror jag att jag skulle kunna bli sund och hel på bara några veckor om jag hade hittat en trygg, omhändertagande kärleksrelation fylld av liv och lust, ro och vila. (Och inte har ansvar för barn som tar större delen av min bristfälliga vuxenförmåga i anspråk.)
    Men en sån kan jag inte hitta så länge jag kör över mig själv med bulldozer, utan jag hittar någon likasinnad och är glad att ha funnit någon, som jag kan kämpa, ja mer och mer leva och leka med, sida vid sida en dag i taget och känna att det blir lite bättre dag för dag och att det är gott nog.

    • 17 november 2010 17:31

      Hej du,

      Jo jag vet, det var i detta vi krockade, eller inte nådde fram liksom. Jag var helt utan ork o kraft då o ämnet alltför känsligt då jag stod mitt uppi det, då också.
      Även jag tror att det kan blir starten på något bättre – varje dag jag orkar öppnar ögonen o är närvarande i nuet 😉

      Den nedre delen av din kommentar får mig bara att le så igenkännande – så underbart du beskriver det! Tyvärr har jag inte ens hittat denna likasinnade att leva o växa med ännu..

      Varm kram till dig

  2. 17 november 2010 20:37

    Så ledsen jag blir för din skull. Dessutom är jag övertygad om att du gör ett bra jobb. Men ofta är det andra intressen som styr personalpolitiken. Jag ber för ditt jobb med stort J. Kram

    • 18 november 2010 06:43

      Tack,

      Jag pendlar mellan sorg, frustration o vrede…
      Jo, visst är det andra intressen som styr, en fin bild utåt o en helt annan verklighet inåt *suck*

      Jag står fast vid att jag är där för patienternas skull o det kommer alltid att vara mitt fokus, tyvärr är det inte det fokuset som arbetsgivaren vill ha.

      Ska på intervju faktiskt…. *drömmer*

  3. 20 november 2010 10:01

    Håller tummarna att din ohållbara situation löser sig på något sätt. Så det blir roligt igen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: