Skip to content

Jag tror jag är kär – ”När vi två blir en”….

05 november 2010

retreaten i Frankrike nyligen, fick jag för första gången i mitt liv pröva på Kundalini meditation (Osho). Jag har tidigare prövat på lite olika varianter av meditation då jag var på Buddhistisk mediationshelg – men detta var något helt nytt.

Vi skulle inte sitta stilla!!!

På youtoube hittade jag en kortare snutt som visar lite hur det går till:

Varje delmoment är 15 minuter långt – meditationen tar en timme totalt.

Jag har lite i taget, genom åren, återerövrat min kropp men att dansa är fortfarande främmande för mig, åtminstone offentligt. Egentligen så kämpar jag med mig själv i alla offentliga kroppsaktiviteter, även på gymmet. Jag har aldrig varit riktigt trygg i och med min egen kropp, känslor av skam o att vara annorlunda/utanför har jag fått tvinga tillbaka.
Nu skulle vi alltså skaka o dansa o därefter stilla oss – det kändes udda o lite skrämmande. Något pass tidigare hade vi fått pröva Frigörande dans o jag hade överlevt o uppskattat den övningen så jag gav även detta en chans.

Att skaka loss kroppen – hela kroppen i alla sina delar,  att sedan dansa fritt som andan föll mig in precis som kroppen ville. Att uppleva hela min kropp i röresle o stillhet – det var en fröjd för kropp o själ 🙂
Jo, jag var lite tafatt o försiktig den första gången. Andra gången vågade jag vara mer i kroppen o bara vara. Därefter gick jag hela dagarna o längtade efter nästa tillfälle att få göra Kundalini.

Nu då jag är hemma igen kopplar jag ur telefonen o stänger av mobilen o stänger sedan in mig i min meditationsdel av vardagsrummet. Yngel de lux har hållit sig undan – o tur är väl det  – jag har skapat mig min helt egna kundalini variant här hemma o den är inte så välklädd*asg*

Jag skakar mig svettig, alla delar av kroppen får vara med. Sen dansar jag som om jag flög bland molnen. Sitter o andas still o känner kroppen nå ro o balans, lägger mig o även själen stillar sig.

Kundalini är den bästa avslappningen o smärtlindringen jag hittills mött i mitt liv – jag älskar den – jag blir ett med kroppen o själen får ro. Balans o närvaro, här o nu.

Jag ÄR helt närvarande i min kropp, spänningar o smärtor ger med sig.

Jag tror jag är kär – i min egen kropp, den finns o jag observerar den o lever i den.

”När vi två blir en” sjöng Gyllene Tider (eller var det Noice) – nu har just det hänt mig, jag har smält samman i mig själv.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser
6 kommentarer leave one →
  1. 05 november 2010 11:25

    Tack för att du påminner mig om Kundalinimeditationen! Jag har flera spännande, välgörande, roliga och pinsamma minnen av den. Både enskilt och i grupp.
    T ex minns jag när jag fått min CD med denna meditation. Det var när jag jobbade på Vasaskolan i Gävle. Jag var ivrig att prova den och gick upp till dramasalen där jag brukade dansa frigörande på mina håltimmar ibland. Dramaläraren var just denna dag lite ovillig att låta mig använda salen trots att den var ledig, men jag var ivrig och ”på”, så hon sa ja.
    Sen upptäckte jag att jag glömt mina träningsshorts hemma, men ivrig som jag kände mig beslöt jag att göra meditationen i kalsongerna.
    När jag befinner mig i ”hoho”-fasen, hör jag hur någon kommer in i salen. Det är dramaläraren och en besökande från Folkteatern. Jag fortsätter skenbart obekymrad med min meditation…
    Dagen efter ber dramaläraren mig om ett enskilt samtal i konferensrummet…
    Hennes ilska var inte nådig att möta, men samtidigt kände jag mig stolt och glad över att vara i en friare kropp och själ än hon. En stolthet och glädje som idag känns ännu större. Ett riktigt festligt minne, som ditt blogginlägg lockar fram!
    HOHO och kram

    • 06 november 2010 21:53

      Goa du, jag kan se det framför mig 😉 …o i lilla Gävle är inte frihet till kropp o själ på modet direkt, åtminstone inte i etablerade officiella kretsar *ler*

  2. 05 november 2010 18:37

    Hej! Inser, när jag sovit på saken, att den Oshomeditation, som jag skriver om heter Dynamics. Den har 5 delar och i en fas har man händerna i hands upp – ställning, hoppar jämfota upp och ner och utstöter ett HO varje gång man landar 🙂

  3. 07 november 2010 11:03

    Ditt inlägg får mig att tänka på ett telefonsamtal jag hade med en vän i veckan. Efter det att hon blev nykter har hon haft svårt för att förhålla sig till sin egen kropp. Den har känts främmande och svår att både se och ta på den. Som ”övning” tvingar hon sig att stå naken framför stora spegeln och smörja in sig efter duschen. Jättesvårt tycker hon. Modigt tycker jag för när hon berättade det här kände jag våndan av om jag skulle göra detsamma. Men jag tror att det är dags att börja öva nu.
    Jag har fått lägenhet. Härligt. Och ska också ”inreda” en hörna för meditation. Eftersom jag varit på retreat på Kumla, en underbar oas för långtidsdömda, så har jag en väldigt tydlig bild av hur jag vill att mitt ”meditationsrum” ska se ut.

    • 07 november 2010 18:41

      Mmm, många är vi kvinnor som har svårt att förhålla oss till våra kroppar. Ju mer lidande vi utsatts/utsatt oss för ju större bekymmer. Spegeln är ännu för svår för mig *ler* men att smörja in kroppen – närvarande i hjärta o känsla – är gott nog. Att dansa till tända ljus o se kroppens skugga på väggen är gott det med. Att känna flödet i kroppen utan att döma den eller sig själv är frihet.

      Underbar nyhet om din lägenhet – GRATTIS!!!

      Kram till dig från mig

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: