Skip to content

Magdalena Graaf om Livets ord – mina reflektioner

14 september 2010

Jag har i bilen lyssnat på Magdalena Graafs bok Det ska bli ett sant nöje att döda dig där hon berättar om sitt liv, jag kommer sannolikt att återkomma till boken ur några olika vinklar. I inledningskapitlet där hon beskriver sin barndom berättar hon kort om tiden i Livets ords kyrka, så som hon upplevde den

Man levde i en bubbla, man andades Livets Ord, man drömde Livets Ord. Livets Ord var det enda rätta. Med det synsättet o de militanta reglerna, kan jag slå vad om att de hade skrämt bort självaste Jesus långt innan jag satte min fot där.

Detta har jag grubblat över av o till i omgångar i mitt liv. Om en tro är så bräcklig att den måste använda militanta förbud – vad ger den då för budskap om universums skapare?
Jag vet inte hur det är med andra trosinriktningar men bland de kristna finns denna tendens att hålla sig i slutna sällskap, endast umgås med likasinnade – i Livets Ord o liknande församlingar kan detta ta sig extrema uttryck. Enda gången man får/kan tillåtas umgås utanför församlingen är då man har en potentiell själ att ”frälsa” till församlingen. Den som inte vill betraktas som frälsningsobjekt utan jämlike i universum är oförskämd o förtappad/fördömd.
Nej, Magdalena Graaf har rätt – det skulle ha skrämt bort Jesus, han var inte av den sorten.

Vidare berättar Magdalena om då hon var på Livets Ords ungdomsläger o hur barn i tioårsålder, pojkar o flickor som busar ihop,  dras in i ett rum o utfrågas o radas  upp för förbön:

Det kunde finnas sex-demoner i oss. Vi hyste orena tankar. Detta måste ”brytas”!

Jag vet att Livets Ords skola än i dag har koll på sina elever t ex deras internetsurfande i detalj o genast å det allvarligaste tar itu med pubertetselever som kan uppfattas ha orena tankar/känslor. Hur går detta ihop med personlig integritet o datalagstiftning? Ändamålet helgar medlen???
Jag vet hur barn o ungdomar i denna typ av församlingar får lära sig att kroppen, som de får lära sig att Gud har skapat, är syndig o smutsig. Att Gud ser ALLT är ett varnande finger o hot för den unge som kan tänkas förledas att vidröra sin egen kropp.
Jag minns att detta var även min syn på Gud o den mänskliga kroppen då jag växte upp, Gud var inte kärlek – Gud var ett hot om synd o skam. Konstigt nog växte jag upp i den vanliga svenska kyrkans närhet, inte någon frikyrka, med kyrkans barntimmar o sånt – ändå var jag noggrant inpräntad med dessa tankar o denna kropps skam.

Jag tänker att det är underligt att tro att universums Gud skapade våra kroppar så finurligt bara för att sedan få oss att skämmas över dem. Jag tror att detta är den kulturella o mänskliga kontrollens skapelse, för att hålla unga män men främst unga kvinnor på plats i rädsla o skam. Alla religioner o kulturer har olika sätt att genomdriva detta; kvinnlig omskärelse, manlig omskärelse är fysiska metoder att stävja sexuell lust. Hederskultur o/eller den kristna skamkulturen är psykologiska o sociala hot med samma mål o ändamålet tycks alltid helga medlen – men märk väl, det är inte Guds mål, det är mänskornas kulturella mål.


Det finns annat som berättas i boken som kanske är svårt att riktigt ”tro på” för den som inte upplevt det inifrån. Magdalena Graaf berättar om förbudet att leka med My litle pony, de plastiga pastellfärgade små leksakshästarna som var så populära:

Det bodde nämligen demoner i dem. Det var en stor höjdpunkt när syndarna som ägde dessa monster fick ta med dem till skolan för hästavrättning – man högg huvudena av dem, för ibland kunde man faktiskt hitta budskap från djävulen tryckta på små lappar på insidan av hästhalsarna.

Visst är detta groteskt (?!!!) Samtidigt är jag inte förvånad…
Jag minns hur jag i min ungdom – i en liknande församling – stötte på serietidningar som framställde katoliker som djävulens påfund o hur det fanns böcker för ungdomar som påstod att siffrorna 666 var knutna till araber i Israel. Att det fanns djävulens budskap på vanliga vinylskivor med ickekristen musik, om man spelade dem baklänges o på fel hastighet o s v…

Jag tänker på Jonas Gardells böcker Om Jesus o Om Gud – har du inte läst dem så rekommenderar jag dig att göra det, på mänsklighetens kulturella o sociala utveckling. Jag inser att jag är präglad av min uppväxt i det kristna Sverige, jag ser världen med dessa glasögon, men allt mer ifrågasätter jag det jag ser….

By the way – detta är inlägget som gick upp i rök….

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: