Skip to content

Ett möte med ett okänt barn i gränslandet

11 september 2010

I torsdagskväll på väg hem från jobbet passerade jag Coop på Boländerna för att handla lite färskvaror. På fruktavdelningen ser jag en liten pojke i en vagn, 3 år kanske, som håller på o kryper in i en matkasse av tyg – lite som en koja – medans hans mamma gått för att plocka ihop en påse tomater. Han ser för underbar ut där han liksom ska ”gömma sig” i påsen för att mamman ska ”leta” efter honom då hon kommer tillbaka. Jag känner igen barnasjälen i mig o ler mot honom då han kikar upp Han ler tillbaka finurligt o sen säger han:

Pojken: – Min pappa sparkas o slåss när han är arg. Det är inget roligt. Så får man inte göra.

Jag: -Nej så får man inte göra. Jag möter hans blick i full närvaro, tanken som far igenom mig är: Oj, barnet är ännu i gränslandet mellan kunskapen om VAD man får berätta o vad som är TABU att prata om.

Mamman är på väg tillbaka från tomaterna o närmar sig vagnen.

Pojken:  -Min mamma har  köpt äpplen.

Jag: – Ja, vad gott. O nu kommer hon med tomater också.

Mamman ler mot mig, den okända kvinnan som småpratar med hennes son. Jag går vidare till mina grönsaker, noterar hur pappan o två lite äldre barn dyker upp kring vagnen. Hör på avstånd hur den lilla pojken försöker hålla uppmärksamheten riktad mot sig i den små irriterade o trötta stämningen hos en barnfamilj som handlar  en torsdagskväll. Hur deras röster talar om att han är ”jobbig” med sitt tjat utan att det uttalas, han avleder dem håller fokus på sig o tar på sig hela familjens irritation.

Jag bär pojkens ord med mig, hans blick, hans barnsliga insikt i sitt budskap. Vi möttes för några sekunder o jag bekräftade med en mening det han kände o visste. Kommer han någonsin mer att våga berätta? Jag antar att han kommer att stagnera med ”familjehemligheten” inom sig, få klart för sig att sånt pratar man inte om. Kanske blir han symptombäraren i familjen, det problematiska barnet som syns o hörs utåt o döljer allt annat?

Det gör ont i mig. Ett barns villkor. Människans villkor. Ett barn som ännu har en naturlig del i Varandet, i universums storhet, håller på att anpassas till vår kultur o stänga in sig i tankarnas begränsande kulturellt präglade sfär. Ska han få vakna upp igen en dag? Få lyssna på sin inre röst som är i samklang med Varandet?

Först tänkte jag att jag svek honom, då jag följde honom in i den avledande frukten – gummiklubban kom fram. Sen kände jag i mitt inre att jag mötte honom för en kort stund, bekräftade att han kände rätt o sedan följde honom in i hans socialiseringsprocess, den han måste omslutas av för att överleva i sin familj o i samhället.

Denna pojke kommer jag att bära med mig i mitt hjärta, sannolikt möter jag honom aldrig mer ändå svämmar hjärtat över av kärlek, kanske till viss del i igenkännandet av det barn som en gång var jag.

Läs även andra bloggares åsikter om ,

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 12 september 2010 10:24

    Vilken historia. Jag blir tårögd och illamående på samma gång. Jag tänker att de är många de där riktigt små barnen som snart ska tystna…

    • 12 september 2010 10:34

      Jo, ögonblick ur det dagliga livet finns med mig länge ibland – detta är ett sådant. De finns där överallt, dessa små barn, om vi bara vågar o orkar ta emot dem i ett unikt närvarande ögonblick. Med tiden blir de som alla vi andra…

  2. 19 oktober 2010 10:14

    instämmer med Britta, otrolig berättelse. men även en otrolig beskrivning. jag blir rörd både av pojken, men även av ditt sätt att beskriva, reflektera. och jag tror som du, att det ögonblick ni delade – ert möte – utgör en bekräftelse som han kommer bära med sig, liksom du bär honom i ditt hjärta.

    de är många, barnen som lever under villkor de själva inte råder över, inte har makten att förändra. och som ett sådant barn, bär jag själv med mig de möten jag upplevde som barn. de små ögonblick när någon såg det som inte alltid var uppenbart för ögat.

    http://enbentdrottningilandetingenstans.wordpress.com/

    • 19 oktober 2010 16:30

      Varje nu i kärleksfull närvaro är ett guldkorn i universum.

      *Kramar om dig*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: