Skip to content

Mr TOURETTE och jag

31 augusti 2010

Denna underbara självbiografiska bok läste jag o fascinerades av under sommarens semester. Den består av tre delar:

Barndomen –
En pojke i en by i nord Norge som är annorlunda, som har en massa ritualer o tvång för sig. Han har Boeing 747:s  på hjärnan o tror att planen ska störta över byn om han inte gör rätt ritual för att förhindra det.

Hur ljuden gnager sönder hans humör i klassrummet, de gör fysiskt ont i honom o ett sätt att övervinna smärtan är att slåss eller kasta saker omkring sig.

Som bland alla oförstående vuxna o kamrater hittar en o annan som vågar, vill o kan möta honom precis som den han är, som får honom att liksom glömma att utföra sina tics o ritualer för en stund utan att kränka honom.

Jag vet inte vad som hände inuti min hjärna i just dessa situationer. Antons sätt att titta på mig, länge, hålla kvar blicken, höja rösten på rätt ställe, sänka den sekunden efter, halspastillerna, lakritsdoften.
Lillemors direkthet, hennes varma skratt, sättet hon rörde sig på, recepten hon egentligen inte brydde sig om, Fiaten, plasthinken.
Båda hade något oberäkneligt över sig. Det oväntade öppnade upp, gav mig ny energi, en spark i baken. De respekterade mig. Respekten sitter i magen, inte i huvudet.

Barndoms delen är den som berör mig starkast. Jag tänker på föräldrars kamp för sina barn, för uppgivenheten, för alla missförstånd o alla dömande människor rutinkring, Den maktlöshet man känner som förälder då man ser sitt barn fara illa o inte har en aning om hur man ska kunna hjälpa det framåt.

Det unga vuxen livet-
Han flyttar till Oslo, skaffar o förlorar jobb efter jobb medans han blir alltmer handikappad av sina tics o ritualer. Klarar inte längre att sköta sin hygien eller ens gå på toaletten. Bosätter sig slutligen i en bil o livnär sig på kalla revbensspjäll o juice

Diagnos o hjälp i vuxen ålder-
På ett radioprogram hör han någon berätta om ett helvete liknande hans eget, känner igen sig o tar kontakt – äntligen lyckas han få hjälp. Vägen tillbaka är lång o svår men det fungerar, lite i taget.

Kanske är den inte perfekt för den som gillar skönlitteratur typ deckare, men har du ett specialintresse av neuropsykiatri eller jobbar/lever med barn o ungdomar så kan den ge mängder av god reflektion.
Jag rekommenderar den varmt o hoppas att många läser den så att kunskap sprids om hur det kan vara att leva med denna diagnos. Min förhoppning är att vuxna ska ha mer av Per Johanssons förhållningssätt, som jag skrev lite om här, att vi ska möta alla barn med respekt alltid.

Boksidan har recenserat boken här. SvD har recenserat den här. Här finns en bloggrecension, där man inte tycks dela min fascination över boken.

Här är författarens hemsida, han tycks leva ett gott liv idag o det gläder mig mycket!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: