Skip to content

Grubblerier om mina fördomar

31 juli 2010

Jag har grubblat en tid nu över hur det är ställt med mina fördomar. Tror jag mig bättre än andra? Ser jag ner på vissa? Jag som har en bild av mig själv där jag står upp för de svagas o utstöttas rättigheter…

Funderingen började mala då jag satt i bilen på väg hem från teaterföreställningen HAT, ett samtal jag då hade med en av mina medresenärer. Jag klankade verbalt ner på personer i min närhet pga deras bakgrund, vilken jag kortfattat beskrev för henne. Min medresenär skrev inget på näsan på mig den gången – men jag hörde min egen röst säga sådant jag inte var riktigt medveten om att jag tyckte – där startade grubblet.

Har jag fördomar? (Det är klart att jag har) Dömer jag de redan dömda? När tycker jag att ett brott är sonat? Hur ska f d kriminella få samexistera på lika villkor i vårt gemensamma samhälle? Är det bara på dispens? På mina villkor? Som o om det passar mig? Eller får det vara på deras egna villkor?

Frågan är vad vi ska rehabiliteras till om vi inte får delta i samhället på jämlika villkor som övrig svensk befolkning. ………. Vem sätter gränserna, när är straffet färdigt? Ska reportage inifrån fängelser få göras? Ska dömda brottslingar få komma till tals? I så fall när; under straffet, efter straffet, aldrig?

Saxat från Någons mamma- Någons dotter

I samma inlägg skriver Någons mamma om debatten för eller emot om Annika Östberg skulle vara en lämplig sommarpratare, hon jämför med Tony Olsson:

Jag har läst och följt Annika Östberg och är säker på att också hon har haft ett ”uppvaknade” i livet som har inneburit en önskan att förändra sig själv, att försöka bli någon bättre än den man var. När jag hör henne är hon så klok och ödmjuk. Jag vet att det har kostat på, men utan den historien skulle hon inte vara den hon är idag. Jag vet också att om vi lyssnar har hon mycket att förmedla och lära oss. Den där klokheten eller/och ödmjukheten har jag aldrig hört från Tony Olsson. Förmodligen har han aldrig haft det där ”uppvaknandet” då han tvingats rannsaka sig själv.

Jag tror det är just där mina tankegångar går, jag efterfrågar uppvaknandet, viljan till förändring. Ingen underkastelse men dock en önskan att ingå i samhället med både skyldigheter o rättigheter, kämpa på med vardagen som alla vi andra ”vanliga Svenssons”.

Just nu har jag en granne som kommer FÖR nära då han sitter o pratar högljutt på sin balkong om tiden på kåken, om den besvärliga fotbojans begränsningar. Som vräker ur sig sin bitterhet mot samhället o att han minsann aldrig tänker knega som alla andra, att varför skulle han det då han kan få bidrag utan att lyfta ett finger… Då blir jag allergisk, frustrerad o sätter i öronproppar eller lämnar min lugna stund i hängmattan.

Grubbleriet går vidare…. min syn på mina medmänniskor behöver granskas – vilken del har med mitt ego att göra – mitt medberoende, min inlärda drivkraft att vara duktig o hjälpa andra? När o var övergår samspelet till att vara på lika villkor? När slutar jag döma en redan dömd som sonar/sonat sitt brott?

O hur sjutton uttrycker jag mig (?), jag som ibland (rätt ofta) pratar utan att tänka efter före. Är det mina inre omedvetna åsikter? Ut i ljuset med skiten i sådant fall – det behöver vädras o städas i mitt inre – min yttre bild o min inre bild behöver vara överens för att jag ska vara en helhet o genuin. En dag i taget.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: