Skip to content

Om våldtäkt o vikten av att benämna det rätt

14 juli 2010

I mitten på juni, precis då jag börjat min semester skrev Ludmilla om boken 14 år o till salu, som jag länge haft stående i min bokhylla men ännu inte läst. Därefter läste jag den äntligen o berördes djupt. Berördes av konsekvenserna av en våldtäkt. Det självdestruktiva upprepningstvånget, av skammen o maktlösheten. Häromdagen skrev hon återigen om temat, åter med länkar till TV. Ibland önskar jag att jag åtminstone såg nyheterna, jag missar allt en del då jag prioriterar bort TV:n.

Jag har nyligen skrivit om Katarina Wennstams böcker som även de behandlar ämnet, dock inte på samma bråddjups nivå. De visar dock tydligt att vem som helst av våra systrar/ döttrar / kvinnor kan drabbas o egentligen vem som helst av våra bröder/ söner/ män kan gå över gränsen – att vi måste samtala öppet om detta fenomen.
Våldtäkt som är tillåtet ibland men ibland inte… ibland: ”men de är ju ändå gifta” eller ”får hon väl skylla sig själv” har nog de flesta av oss tänkt/sagt någon gång – utan att reflektera över vad det är vi tänker/säger. ”Hon” får ta på sig skulden o skammen, ”han” var ju bara man o de kan ju, av naturens behov, ha svårt att vilja/kunna kontrollera sin sexualitet…

Hade inte samhället haft denna inställning till våldtäkt så hade säkerligen ”Tessan” o många med henne anmält den första våldtäkten – hade inte rättsväsendet varit känt för hur de behandlar våldtagna kvinnor med just denna inställning….

Våra systrar / döttrar / kvinnor nämner inte ofta ordet våldtäkt, de omskriver det till att vara något annat o tar på sig skulden – oftast, men inte alltid. Vi måste stå där, vi vuxna, o sätta ord på vad som skett att det inte var / är OK.  Även i männens värld måste männen våga säga ifrån då historierna dras om hur det gått till o det luktar övergrepp – våga sätta ord på det utifrån det andra perspektivet.

Jag har mött både kvinnor o män genom åren. Kvinnor som utsatts för övergrepp eller råkat ut för våldtäkt o sedan haft ett inre upprepningstvång eller kanaliserat sin ångest via olika självdestruktiva handlingar. Män som inte kunnat/ velat se att de utsatt kvinnan för våldtäkt, som inte kunnat/velat känna sig in i hennes situation, hennes underläge, rädsla o maktlöshet.

Jag vägrar vara tyst då jag möter detta. Jag har sett o ser konsekvenserna både hos kvinnor o män. Det är inte OK, aldrig OK, o vi måste prata om detta med varandra.

Jag inser att jag är hopplöst socialt handikappad i vårt samhälle. Jag ogillar ”small talk” om vädret o gardiner, om sådant som inte skapar ett djup o en reflektion i mig o i dig. Vi behöver mötas o utvecklas, känna in o gå i varandras mockasiner emellanåt – reflektera o djupna. Det är allas vårt ansvar!

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: