Skip to content

Håpas du trifs bra i fengelset

12 maj 2010

Förra helgen läste jag Susanna Alakoski´s bok, det gjorde ont o det var tungt, men jag kan tänka mig att läsa den igen med jämna mellanrum, för att påminnas. Jämfört med den rosade ”Mig äger ingen” som jag inte gillade, o som jag skrev om här, så vad denna bok värd varenda sida. Vad är då skillnaden mellan dessa bägge socialrealistiska böcker, enligt min mening:

Alakoski KÄNNER i varje ord o jag känner igen många av känslorna hon beskriver, medberoendet, maktlösheten, sömnlösheten, oron.

Lindeborg BESKRIVER men känner inget, barnets känsla känns inte i mig – det tycks inte heller vara vad hon vill förmedla.

Jag är nog en kvinna som geggar in mig i känslor, jag är känslosam i mig själv o lever mig in i andras känslor empatiskt. Jo, jag har lärt mig detta tidigt – sannolikt en överlevnadsinstinkt från början. Jag vill inte vara kall o beskrivande, jag ÄR inte kall o beskrivande o jag föredrar böcker (o bloggar) som får mig att gråta eller le igenkännande, inkännande.

I detta ämne vill jag, med hela mitt hjärta tipsa dig om att läsa Någons mamma någons dotter, från start till nutid. Det är större ändå – inte så extremt, bara alldeles vanligt. När en vanlig familj drabbas.

Här ett utdrag ur Bokmanias recension för Eskilstuna kuriren:

När Alakoski i ett försök att reda ut det finska traumat drar paralleller mellan 1900-tals krigen som drabbat Finland och kriget på Balkan tappar jag delvis fokus, liksom när det gäller resonemangen kring en kriminal- och missbukarvård som brister och invandrarpolitik som sviker. I och för sig intressanta fakta, men jag tycker att dessa essäartade passager varken tillför något väsentligt till handlingen eller för den framåt; tvärtom anser jag att de splittrar.

Jag håller inte med. Jag uppskattar parallellerna med assimileringspolitiken o flyktingpolitiken då jag tror att vi blundar för lika mycket nu som vi gjorde då. Lika mycket trasighet finns nu som då, men vi vill inte se, vågar inte titta. Jag gillade dessutom kängorna hon i boken ger missbruksvård o kriminalvård, de har sin poäng.

Ur Bokmania eget blogginlägg:

är en ohyggligt stark och smärtsam läsning om hur det är att vara anhörig till en missbrukare och även om hur det är att växa upp i ett hem där båda föräldrarna dricker, skiljer sig, dricker igen, dör. Om hur det är att hamna i fosterhem eller mer eller mindre bli lämnad vind för våg. Om vuxna med ansvar som inte ser.

Där är vi tillbaka i känslan! Bättre än recensionen, närmare min sanning  – om oss vuxna som inte vill, orkar, vågar se.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: