Hoppa till innehåll

Det känns så skönt att få gråta… att kunna gråta

06 april 2010

Jag har alltid haft svårt för att gråta, varit rädd för att gråta, trott att gråten aldrig skulle ta slut om jag tillät den att komma fram.

Under mina år som barn på Hassela kollektiv lärde jag mig att vrede var tillåtet, åtminstone från de som hade ”makten”. Det var den officiellt godkända känslan liksom. Min inofficiella känsla var rädsla, rädd för alla vredesutbrott, rädd för allt planerat skrik o gap, för de plötsliga kasten mellan angreppsobjekt… Den som grät blev ofta nästa att få utskällning, att visa känslor var inte OK. Min egen sorg o rädsla fick stå tillbaka bakom en kaxig o arg försvarsmur.
Sannt eller lögn? Min upplevelse som barn, min sanning, mitt minne.

Några av oss har fått lära sig att man inte får visa sina känslor öppet – inte gråta o skrika eller hoppa upp o ner av glädje – utan att det är väluppfostrat att inte höja rösten, att tala sakta o artigt o att sitta still.
Men hur går det med våra känslor när vi sitter stilla? Om de inte får komma till uttryck, stänger vi in dem. Undertryckta känslor är som fåglar i en bur eller kaniner i fällor. De försöker komma ut med alla medel. De hackar oss i huvudet så vi får huvudvärk. De krafsar oss i magen så att vi får ont.
Vi måste släppa fram dem. Vi måste skatta o gråta. Om vi gör det mår kroppen bra och våra känslor kryper ihop i knät på oss som en nöjd hundvalp.

Blundar jag för de fysiska symptomen på mina undertryckta känslor?

Ur Din är dagen 23 mars

Jag uppskattar dessa dagliga meditationstexter, de får mig att stanna till o reflektera över min dag, mitt liv och min utveckling.

De senaste åren har tårarna hittat in i mitt liv, jag har fått kontakt med sorgen som så länge gömt sig bakom vreden. Lite i taget så förstod jag att mina ilskeutbrott inte alls var adekvata, de stämde inte. Då jag blev rädd skrek jag o vrålade – försökte skrämmas? Då jag blev ledsen likadant – försökte gömma mig? Då detta förändrades lite i taget hade jag en period då jag kunde vakna på natten av att jag grät som ett litet barn.

Åren har gått o nu gråter jag ofta, blir rörd till tårar ofta. Jag vill sällan ha en servett att torka tårarna med, de får rinna fritt o självtorka fritt. En servett från en medmänniska kan uppfattas som ”sluta gråt nu”, även om det inte alltid är menat så i alla fall inte medvetet.

Jag är tacksam att jag får tillgång till mer o mer av mig själv, av mitt inre o mina känslor. Det är härligt att åldras o utvecklas, att få balanseras till kropp o själ 🙂

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: