Hoppa till innehåll

Funderingar om att blogga – om självcensur o livsmönster

11 mars 2010

Jag har grubblat ett tag nu över hur jag ska förhålla mig till att de finns de som läser min blogg o använder den mot mig, om denna känsla skrev jag här.

  • Ska jag sluta blogga om sånt som berör mig i samhället?
  • Ska jag sluta blogga om sådant som presumtivt skulle kunna anas störa dem?
  • Ska jag sluta ”dagboks blogga” om min vardag?
  • Ska jag sluta blogga om sådant som berör mig på djupet?
  • Ska jag sluta ”blotta” mig med att skriva om känslor, tankar o insikter som berör mig djupt som person?

Att uttrycka mig i skrift är normalt en glädje för mig, på sista tiden har jag känt mig ambivalent. Samtidigt blir jag förbannad, varför ska de som ogillar mig utan att känna mig, utan att ens ha försökt kliva runt en timme i mina mockasiner få döma mig o få mig att gömma mig (?) Det känns som gamla tiders censur, fast här är det andras tyckande som ska få mig att censurera mig själv…

Ingen är tvungen att läsa min blogg. Den ligger på webben o all läsning är helt frivillig. Ogillar du innehållet eller mig som person -vänligen klicka dig vidare någon annanstans o lämna mig ifred!

Jag vill fortsätta blogga, trots att jag inte är så ambitiös fyller bloggen en funktion i mitt liv – o det är min blogg. Den är offentlig, ja visst, men den är inte stor o inte särskilt spridd, få av de som läser den vet vem jag är, än färre känner mig. Den är mitt uttryck i min verklighet o jag lämnar inte ut någon, inte ens mina ungdomar nämns med namn – inte ens mig själv nämner jag med namn (för att inte vara sökbar på nätet).

Vad jag avskyr denna position, mitt livs vanligaste, att ”slåss” ur konstant underläge. Att var dömd på förhand. Att inte ha en chans att försvara mig.
Jag misstänker att det är därför jag väljer att jobba med samhällets svagaste grupper, gång på gång, för att jag har en aning om hur det är att vara så utsatt – vilket medför att jag vägrar att ”sparka” på de som redan ligger.

Jag blir så oerhört obstinat då jag upplever detta igen, detta min ”livskamp”. Mitt inre barn ikläder sig på nytt den inre soldatens rustning, bygger murarna  o ställer sig ovanpå dem redo till försvar. Märk väl, försvar – inte attack.

Varje ny lektion/prövning/kris i livet tillför något nytt – sannolikt även denna. En dag i taget…

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer leave one →
  1. Peter permalink
    12 mars 2010 23:27

    Hej!
    Vet inte barför jag skriver till just dig!?
    Men kan vara att för att jag gillat det du skriver.
    Vill bara skriva av mig lite innan.
    Bara så trött på allt, har mått dåligt i alla år.
    Taskig och kärlekslös ungdom!
    Vuxenlivet har kantats av diverse motgångar och prövningar!
    Försökte ta mitt liv första gången som 13-åring, sedan dess har pillerburkarna kommit fram vid ett flertal gånger.
    Nu är det inte den ”fina” metoden som är på tal, har försökt vara försiktig med tanke på mina söner!
    jag vet att det inte är rätt mot dem, men orken att leva har inte funits där på många år!
    Vill inte att de ska tycka illa om mig, eller dömma mig!
    Jag vet att de förstår, och tyvärr har de sett mig lida i många år!
    Jag har sörgt för dem, de får det gott ställt, har skrivit över alla tillgångar på dem nu!
    Har via Fonus även ombesörgt hur jag vill ha det ang begravning!
    ”Vita arkivet” hjälpte mig där!
    Vill att alla ska respektera dessa handlingar!
    Jag och många med mig förstår att människor som drabbas av detta, kanske inte förstår dessa drastiska handlingar!
    Vi är kanske inte så rationella, men många av oss vet vad vi gör!!!
    Vi begär inte att Ni ska förstå, utan bara att Ni ska veta att detta är en sista handling som görs när alla andra möjligheter är uttömda!
    Klart att man vill leva, men man vill ha ett värdigt liv!
    En tanke bara som jag delar med mig!
    Ha det bäst!
    Sköt om er, och ta till vara på livet!
    Peter

    • 13 mars 2010 20:57

      Hej Peter,

      Jo jag kan respektera att du vill o planerar att ta ditt liv. Men att respektera betyder inte att jag är överens med dig. Jag ser det ur en annan synvinkel.

      Alla människor har ett lidande, en del mer andra mindre, från tidig barndom, genom ungdom o vuxenliv. Min pappa var inget undantag, men inte heller jag själv är ett undantag o många andra med både dig o mig inkluderade.
      Även jag har haft självmordstankar i mitt liv, jag tror att de flesta har haft det någon gång – en del mer andra mindre.

      Jag respekterar att min pappa tog sitt liv o jag förstår att han inte såg någon annan utväg. Jag förstår det än mer då jag känner till hans livs historia. Men Peter, det spelar ingen roll. Jag önskar ändå att han vågat fortsätta leva.
      Du skriver att du sörjt för dina barn, ekonomiskt verkar det som. Men det dina söner kommer att leva med är det jag lever med ”jag dög inte för pappa, jag duger inte att levas för”. Min pappas självmord har gett många skuldkänslor, hade vi kunnat se, hade vi kunnat hjälpa, vad gjorde vi för fel.

      Tyvärr är det nog rätt oväsentligt hur du ekonomsikt ordnar det för dina barns framtid o att du planerar din egen begravning så att de ska slippa. Ditt självmord kommer ändå att öka deras lidande, ge dem en enorm förlust – som aldrig kan ersättas med annat än din person kvar i livet – de kommer att sörja, ifrågasätta sig själva o grubbla över varför de inte dög för dig. Risken att även dina söner, eller andra anhöriga, tar livet av sig i framtiden stiger dessutom med 50%.

      Jag menar inte att skuldbelägga dig, jag vill bara berätta hur det känns att vara barnet (oavsett ålder) som överges genom självmord. Så kändes det för mig.

      Dessutom tror jag inte att alla andra möjligheter är uttömda för dig – det är de nämligen inte förens du är död o du levde då du skrev kommentaren.

      Jag hoppas att du vågar leva vidare – att du tar vara på livet, ditt liv o dina söners liv.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: