Hoppa till innehåll

Hur veta om man är för sjuk för att gå till jobbet (?)

13 februari 2010

I mitt liv så startar varje dag normalt med en dusch, oavsett vart jag befinner mig o hur jag mår. Morgonduschen är lite av min test av dagsformen men även ett sätt att vakna o komma igång. Har jag migrän så märker jag i duschen om den är hanterabar, har jag feber märker jag i duschen vilken kapacitet jag har i kroppen o s v. Då jag inte är riktigt kry är det ett test för om jag klarar att vara sjuknärvarande på jobbet eller inte… För mig är detta en självklarhet så när jag  berättar att jag inte ens orkar stå upp i duschen – då är jag rätt illa däran.

Nyligen kom just detta ämne upp i mitt samtal med en rådgivningssyrra:

Jag: – jag klarar inte att stå i duschen, jag klarar inte ens att sitta, jag måste ligga ner i badkaret för att duscha. (För mig är detta alltså en oerhört tydlig beskrivning för hur illa det är med min ”yrsel” .)

Hon: – Men varför duschar du om du är så dålig?

Jag: – ????

Jag kan förstå frågan, nu så här i efterhand, hon har ju aldrig gått i mina mockasiner o känner inte mina metoder för att kolla dagsformen då jag är sjuk. Men då, när hon sa så, tyckte jag bara hon ställde en väldigt konstig fråga o kände mig dessutom idiotförklarad. (Kanske mer av tonen i rösten än av orden, jag är nog oerhört känslig för toner i röster o läser av även outtalad kommunikation – ett arv från barndomen…)

Att jag har så svårt att lyssna på min kropp o låta den vila då jag är sjuk hänger sannolikt ihop med att jag aldrig fått lära mig detta. Endast objektiva symptom accepterades i min ursprungsfamilj, vad jag kände o upplevde måste alltid bevisas med t ex en febertermometer, en spya eller något annat synligt. Att vara/känna sig sjuk var inte tillåtet o alltid förknippat med stor skuld o framförallt skam.

Jag har vänner som säger typ ”känn efter hur du mår o fatta ett beslut”. Lätt att säga om man vet hur… jag har ingen aning! Så mycket sjuksköterska jag är kan jag faktiskt inte bedöma symptom från min egen kropp, när har jag ”rätt” att ligga hemma o vila, när ”borde” jag jobba ändå.
Jag har lärt mig att ingen tackar mig för att jag går till jobbet med 38 graders feber (allt går med Ipren o Alvedon). Ingen tar lite extra hänsyn de dagar jag har migrän o knappt fungerar. Framförallt – vad ger jag för bild av vilket värde jag sätter på mig själv o min kropp? Ingen tackar mig o ingen visar hänsyn *ler* – vem fan är ingen – det är mig detta handlar om, jag tackar inte mig själv o jag visar inte mig själv någon hänsyn

Det är dags att lära om. Men för att lära om o lära nytt behöver jag få kännedom om olika metoder o lika synsätt. Nu har jag börjat fundera över hur andra gör för att bestämma sin dagsform då de är sjuka.
H
ur gör du?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 13 februari 2010 09:58

    Hej, så jag känner igen mig. Standardsvaret när man mådde dåligt i min barndom var ”att det går över”. Gör man ingen affär av det går det över. Förra veckan gick jag till jobbet fram till jag ”stöp”. Fick så den ”efterlängtade” febern så jag kunde tillåta mig att stanna hemma. Det handlar nog om att kunna sätta gränser inte bara gentemot andra utan också gentemot sig själv och gamla ”spöken” från barndomens ”sanningar”. Jag övar. /Någons mamma

    • 15 februari 2010 20:54

      Hej Mamman,
      Visst är det underbart med dessa automatiska tankar o känslor *ler suckandes* ingen behöver längre säga detta till oss, vi sköter gummiklubban helt på egen hand…
      Jag övar oxå o så fort jag kommer på ett nytt så kastar jag ut det i offentligheten för att inte möjliggöra att insikten försvinner på nytt. Nån slags tia antar jag att det är, fast på bloggvis 😉

  2. Natalia permalink
    14 april 2011 19:07

    Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Då jag själv drabbas av migrän flera gånger varje månad, men ändå har jag känt att jag inte ”har rätt” att stanna hemma. Jag jobbar som biomedicinsk analytiker och vi har inga vikarier som vi kan ringa in, ingen hyrpool, utan vi måste klara oss med vår (redan underbemannade) personalstyrka. Då är det inte lätt att stanna hemma för att man ”har ont i huvudet”. Men jag har fått lära mig att tänka så här: går jag till jobbet så räknar mina kollegor och chefen med att jag kan jobba till 100%, och kan jag inte det, då är det bättre att stanna hemma, eftersom det är ingen som tackar mig om jag går till jobbet och knappt kan tänka.

    • 14 april 2011 21:39

      Hej Natalia,

      Härligt att jag inte är ensam om dessa bryderier *ler*

      Idag hade jag huvudvärk för första gången på länge…som ville bli migrän framme vid lunchtid… Konstant för lite sömn under veckan *suck* har en tendens att ge konsekvenser. Men vi (jag) var underbemannad o hade inget val… inte bra men sånt är livet ibland i vården. Jag vimsade rätt bra o mina patienter fick ha lite överseende med mig 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: