Hoppa till innehåll

Min mor är som vanligt igen – o jag såg ett samband

09 januari 2010

Häromdagen berättade jag om min mammas känslomässigt starka reaktion då hon trodde att vår familj åter var på väg att drabbas av suicid, du kan läsa om det här.

Min unga dotter fick ju till och med höra sin mormor tappa kontrollen o falla i gråt. Jag funderade lite efteråt o kom fram till att jag aldrig har sett/hört min mamma gråta. Jag har sett henne arg o hört henne skrika i kontrollerad vrede men aldrig att jag sett henne uttrycka sin sorg.

Är det därför jag har haft störst tillgång till vrede i mitt liv(?) … Vreden är den känsla jag lärt mig från min uppväxt. Det har varit den starkaste känslan, den jag haft fri tillgång till. Detta är en del av mitt sociala arv. Vreden kan ge sig olika uttryck; bitterhet, självömkan, revanschlusta, hämnd, missunsamhet, avundsjuka, skvaller o förtal o s v, o s v….
På senare år, då jag valt att umgås med nya vänner o ”adopterat” nya familjemedlemmar, har jag lite i taget fått kontakt med nya känslor. Jag har bland annat lärt känna sorg, ömhet, medkänsla o glädje. Jag jobbar vidare med att hitta mer av dessa känslor o fler därtill i många olika sammanhang. Samtidigt lär jag känna nya sidor av mig själv o accepterar mig själv som jag är – en kvinna som duger precis som jag är 🙂

Jag undrade om jag var på väg att få lära känna en ny sida av min mamma, en sida där känslor finns. Jag hade allt fel, på fredagskvällen var hon åter samma vanliga iskyla. Jag frågade om hur hon mådde efter det hon upplevde då, försökte vara närvarande för henne. Hon slog i från sig, som alltid. Det inträffade hade inte hänt o då hade hon väl heller inte känt de känslor hon känt…

Jo, jag blev besviken. Jag har nog kvar den lilla flickans hopp,  hoppet om att få möta en mamma som är känslomässigt närvarande, varm o mänsklig. Det skulle glädja mig att få möta henne, på riktigt liksom, bakom alla masker o kylslagna fasader. Jag undrar om jag någonsin kommer att bli kvitt denna lilla flickas hopp, den lilla flickan som bor i mig.

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

2 kommentarer leave one →
  1. 09 januari 2010 10:56

    Det sägs att hoppet är det sista som lämnar människan, så kanske kommer hoppet alltid att finnas där?

    • 09 januari 2010 21:52

      Du har nog rätt… men varje gång jag hoppas o blir besviken gör det tyvärr lite ont *suck*

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: