Skip to content

Att växa upp på ett Hasselakollektiv

16 december 2009

Jag har sett att några som besökt min blogg sökt på just Hasselakollektiv, något jag bara nämnde i förbifarten i ett inlägg om ansiktsmask. Jag har aldrig bloggat om ämnet o har funderat lite fram o tillbaka, vad vill jag berätta? o vad är det som de som söker på ordet letar? Jag gör ett kort o trevande försök här o avslutar med två skönlitterära boktips för djupare inblick för den som vill.

Jag flyttade, till ett mindre kollektiv i Ångermanland, tillsammans med min mamma då jag var elva år. Det var på den tiden då det fanns en mängd behandlingskollektiv för ungdomar där man anammat Hasselapedagogiken, numera finns bara ett fåtal kvar.
Jag vet inte hur kollektiven fungerar nu, om man förändrat sitt arbetssätt eller sin pedagogik. Jag vet inte heller så mycket om hur de andra samtida kollektiven fungerade, men jag vet hur jag upplevde mina år där.

Kollektivet drevs enligt medlevarskapets principer vilket innebar att jag var en i mängden av de som bodde där. Vuxna = personal o eventuella praktikanter, barn till de vuxna, de LVU-placerade tonåringarna o gamlingarna (de ungdomar som slutfört sitt första år på kollektivet). Alla ingick vi i samma medlevarskap o storhushåll.

Kollektivet blev hemma för mig, jag hade inget annat hem. Som barn till anställd hade jag förmånen att få ha eget rum med privat säng. Då vi flyttade dit upphörde min ”familj” att existera som familj, min mamma blev dygnet runt anställd på kollektivet. De vuxna jobbade åtta veckor i streck o åkte därefter på semester eller bort någonstans, vi barn blev kvar o fick viss tillsyn av andra vuxna.

Jag vågade aldrig uttrycka eller visa min rädsla o min osäkerhet, då som elvaåring lärde jag mig att sätta upp en tuff o brådmogen fasad. Vad var jag då rädd för? Vem var jag rädd för? Det är svårt att sätta fingret på nu i efterhand. Det var en massa som skrämde, som gjorde ont för mig som barn o tonåring i den miljön – det var inte sunt. Jag rekommenderar ingen att ta med sig sina barn o bosatta sig på ett behandlingshem, eller kollektiv, för att jobba o bo i medlevarskap.

Med åren har några böcker kommit ut där vuxna kvinnor, som under sina tonår var placerade på Hasselakollektiv, beskriver livet på kollektivet.

Lo Kauppi´s Bersprängadottern som exploderade tar i slutdelen av boken upp hennes tid på ett Hasselakollektiv. Hur hon klarade sig igenom tillvaron, hur hon senare med hjälp av tolvstegsmodellen fick den hjälp hon behövt men inte tidigare fått. Den är läsvärd o konstruktiv.

Lotta Thell´s Utan en tanke beskriver självbiografiskt hur hon upplevde livet på ett annat Hasselakollektiv. Det är sannolikt inte en bok som uppskattas av de som svärmar för Hassela pedagogiken, då den skildrar mycket negativt.
Om den är sann eller fiktiv? Jag har inte upplevt alla de extrema situationer hon beskriver, men är det någon av böckerna som jag känner igen mig i o som jag fick ”aha” upplevelser av så är det denna. Jag lyckades till och med, via förlaget, få telefonkontakt med Lotta o tackade henne för boken. För att den fick mig att känna igen min barndoms rädsla, hon fick mig att se hur jag präglats av olika situationer hon beskriver i boken.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: