Hoppa till innehåll

Mamma, min mamma

21 november 2009

Jag har en mamma
Jag har ofta svårt att se positivt på vår relation
Så mycket som skuggat den
Så många missförstånd
Så mycket smärta

Nu har vi träffats i flera timmar
min dotter blir mitt filter
Undrar om mammas man är hennes?

Min dotter säger att min mamma ser på mig med stolthet
På mig?
Med stolthet?
Det har jag aldrig sett
Aldrig känt

Min dotter säger att: märker du mamma?
de accepterar dig som du är
o du blir mer dig själv varje gång ni ses

Hmm, har hon rätt den unga kvinnan?
Jag har ju sagt saker högt
sånt jag aldrig sagt förut
varit sån som jag alltid är
inte gått in i min barnroll

Börjar jag kanske våga vara mig själv
tillåta mig själv att duga
oavsett
Har jag slutat söka min mammas bekräftelse?
Har min bön att duga i hennes ögon upphört?
Skiter jag nu blankt i vilket?
Kanske är det så

Har jag slutat drömma om mamma?
Den mamma jag alltid behövt
Den mamma jag velat ha

Kan jag nu börja acceptera
min mamma är som hon är
en åldrande kvinna
jag kommer aldrig att få
det jag behövt o önskat så högt

Kanske kan jag istället med tiden
möta den kvinna hon är
utgående från den kvinna jag är

Kanske finns det tid ännu
tid för överseende
tid för acceptans
Tid för att släppa taget
om den lilla flickans behov
tid att övergå till mötet
två vuxna kvinnor emellan

Om jag, den vuxna kvinnan
håller mitt inre barn i handen
kanske vågar vi då möta
den åldrande kvinnan
hon som är mamma

Finns det ännu tid?

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

3 kommentarer leave one →
  1. 11 februari 2010 10:55

    Hej!

    Mycket vackert. Frågor och känslor som väcker många minnen till min mamma och vår relation. Jag var själv i 40-års åldern då jag försökte sluta komplicera vår relation. Det var inte lätt och misslyckades ofta, men sanningen är att de gånger vi hade det bra var när jag lyckades. Vi tvingades prata ut om vissa saker det inte längre gick att vara tyst om. Familjehemligheter är livsfarliga. Vi orkade inte ta allt, men något blev sagt om smärtan att vara hennes dotter. Jag var rädd att göra illa och såra, min mamma hade heller inte haft det lätt, men vi tog så mycket att vi kunde gå vidare mindre blinda i vår relation. Vi började se varandra sådana vi blivit. Vi var två vuxna kvinnor invävda i samma väv, men enda vuxna att fatta våra egna beslut i livet. Efter det tror jag vi båda gjorde det bästa för att bara vara. Försöka acceptera även om vi inte alltid var eniga och inte heller alltid delade den andres ”historieskrivningen” rörande våra gemensamma liv. Vi fick det så bra vi kunde, inte helt bra, men så gott vi förmådde. /Någons mamma

    • 11 februari 2010 13:13

      Hej någons mamma,

      ibland har jag varit avundsjuk på dina barn då jag läst er blogg från start till nu. Lite konstigt kanske men tanke på bloggens tema ;-), men du verkar så känslomässigt närvarande o det är väl vad jag drömmer mest om då jag tänker på min mamma.

      Jag hoppas att jag en dag når dit du nådde med din mamma. Jag tror att stor del handlar om att jag måste bli mindre obstinat treåring *ler* vilket jag så lätt blir i min ursprungsfamilj. Gamla invanda mönster är svåra att hejda…

      • 11 februari 2010 23:58

        Tack du kan nog aldrig ana hur den kommentaren värmde. När man har min historia med så påtagliga misstag är det som jag utsatt mina barn för det svåraste att förlåta mig själv för. Jag har jobbat och jobbar fortsatt mycket med min skam och skuld just i förhållande till barnen. Det återkommer ofta stunder av dåligt samvete och ömma tankar och känslor. Jag vet att jag måste jobba med det, mitt dåliga samvete kan ju läggas över på barnen så de tycker att de inte kan prata om allt ”för då mår morsan så dåligt”. Det vill jag absolut inte. Därför är det så viktigt att förlåta mig själv, för min skull och för mina barns skull. Jag försöker att ta hand om mina känslor för att möta barnens. Tiden går inte att vrida tillbaka så det är bara att acceptera det som varit och låta livet få sitt värde utifrån vad jag gör idag. Vi är ärrade men jag tror vi kan läka tillsammans. Tack för dina ord de värmde.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: