Skip to content

Svårt att sitta still – ett socialt bekymmer

08 oktober 2009

Jag tror inte jag var ett utpräglat överaktivt barn.

  • Lite speciell – ja
  • lite respektlös mot vuxna – ja
  • gjorde helst som jag själv ville – ja
  • lite svårt att tolka andra – ja

Men ADHD var inte på modet då jag var barn… O vad är egentligen vad? Vad är neuropsykiatriskt o vad är personlighetsdrag? Vad beror på uppväxtmiljö o vad beror på det nödvändiga utvecklandet av överlevnads beteenden i svåra miljöer? Vad är det genetiska o vad är det sociala arvet? Jag vet inte om ADHD kommer starkare genom åren….

Det jag vet är att jag har oerhört svårt att sitta still utan att somna. Jag kan numera, som vuxen, somna nästan var som helst o när som helst. Är det för att jag är så oerhört trött eller är det min hjärna som kräver fysisk aktivitet för att hålla igång? Som barn hade jag däremot oerhört svårt att somna…

I högstadiet minns jag att jag helst hade en stickning eller virkning på gång under lektionstid om vi tittade på film eller bara skulle lyssna på något/någon. Numera då jag sitter på ett möte, en konferens eller i en skolsal måste jag aktivt anteckna – helst skriva protokoll eller hålla kolla på mötet (typ ordförande).

En ovana jag har sedan många år är att sitta o klippa nagelband som ett sätt att hålla fokus. En annan är att hela tiden byta ställning i stolen; sätta upp fötterna mot stolen bredvid, så åt vänster, åt höger, hasa ner, halvligga i stolen, resa mig upp igen. Jag dricker vatten, kaffe, tar kisspaus, kommenterar, reflekterar, diskuterar – oftast rätt ut i luften utan att räcka upp handen. (Har jag någonsin haft förmågan att räcka upp handen o vänta på min tur?)

Dessa ovanor/vanor har en tendens att uppfattas som störande o som visat ointresse. Mer än en chefer har irriterat tagit upp detta/skällt ut mig efter möten – då har jag försökt förklara att det inte är ointresse utan ett sätt att hålla mig vaken. Inget smart att ärligt uttrycka sig så har jag förstått…. då tror de jag är än mer ointresserad. På sista tiden har jag pratat med föredragshållare enskilt före start o informerat om hur jag fungerar o att det inte är illa menat/ointresse.

Har jag någon variant av ADHD eller är det ett socialt arv som stör mig mer i vuxenlivet än i barndomen? Kan jag få vara som jag är o hur kan jag informera andra om mitt sätt att fungera utan att det skapar irritation? Jag är ju faktiskt helt OK o normal – o bara mig själv precis som jag är. Trots detta eventuella ADHD drag i min personlighet har jag inget som helst bekymmer med att hålla många saker i luften, göra många saker samtidigt o strukturera/prioritera i mitt arbete.

Många ljud samtidigt klarar jag däremot inte, har svårt att urskilja det väsentliga o veta vem jag ska lyssna på liksom… Hastiga rörelser o plötsliga ljud får mig alltid att reagera o tappa koncentration på det jag höll på med.

Jag har förstått att jag inte är ensam om detta, att många andra har liknande svårigheter. Det är inte särskilt handikappande, det skapar inget lidande men det kan vara störande o irriterande för andra o svårt för oss själva att förklara för de som själva inte känner igen sig…

Jag hittade en härlig sida om och av ADHD kvinnor som jag säkerligen kommer att återkomma till i framtiden o leta igenkänning. En dag i taget –

Annonser
4 kommentarer leave one →
  1. 09 oktober 2009 13:25

    nu vet ju inte jag när du gick i skolan men tror inte det var så populärt och inne på min tid heller inbillar mig att så även är fallet idag. just sådan har jag skrivit en bok om som i dagarna kommer ut.

    • 09 oktober 2009 21:52

      Hmm, jag hade aldrig något större bekymmer under min egen skoltid, kom undan med det mesta faktiskt. Från udda beteende, stickning/virkning till rent skolk. Men mitt yngels skolgång har i stora delar varit mardrömslik o där känner jag igen mig i några av dina blogginlägg. Tack för att du skriver! o lycka till med boken 🙂

  2. genrep permalink
    11 oktober 2009 14:34

    När det gäller tjejer och adhd, ser symptombilden lite annorlunda ut, än för gtrabbar. Att hantera ljud och intryck (som du beskriver) och svårigheten att sortera dem är en central grej. Man blir trött. Så är det även för de med Aspbergers syndrom.

    Själv har jag diagnosticerats med ADHD nu i 40-års åldern. Har inte heller bilden av att att jag hade svårt att sitta still på lektionerna och var hyperaktiv. Har studerat på universitet, har akademiskt yrke och klarat av att organisera livet. Likafullt hade jag då som nu ADHD – så kan det vara. För c:a hälften av barnen växer ADHD:n bort. Inte för mig. Mina bekymmer att kompensera för mina svårigheter som hänger ihop med ADHD har tilltagit med åren. Vill du läsa mer kan du göra det på: genrep.wordpress.com

  3. 01 november 2009 11:44

    du nu finns boken att köpa på liten upplaga.se kolla min blogg ska du se

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: