Hoppa till innehåll

Tankar en ensam lördagkväll vid TV:n

16 maj 2009
tags: ,
Så sitter jag då här framför TV:n, tillsammans med hur många andra? Jag är förstås själv i mitt vardagsrum, ynglet jobbar o pluttan står på scen någonstans i Chile med sitt band. Men sannolikt är jag inte ensam om att sitta vid TV:n ikväll… Det var inte vad jag tänkt mig göra, jag hade inte ens koll på att det var ikväll schlagerfinalen gick av stapeln. En väninna jag pratade med i telefon skvallrade. Jag var då fast besluten att gå ut på en promenad i vårkvällen men sen bangade jag ur, ställde mig o strök tvätt, lagade kläder o annat smått som är praktiskt att göra framför TV:n. Jag är rätt usel på att titta på TV, blir snabbt rastlös o tycker ofta att det inte ger mig något. Det gör det knappast ikväll heller men jag beslöt ändå att ha den på som bakgrundsmusik.

Dagen har gått åt till att ta diverse tupplurar, tre stycken har jag hunnit med o nu gäspar jag redan stort igen. Hann med att åka o veckohandla innan migränen slog till o jag tog tupplur nummer tre för att bli av med huvudvärken. Jag var in på apoteket o köpte Johannesört, tänker pröva för att se om jag kan lindra min trötthet o nedstämdhet lite. Jag har städat bort den värsta lorten i köket, gjort matlådor med bönröra till veckans luncher o klippt ynglet så han åter är i sitt orginalutförande ”hundhuvvet”.

Samtalet på jobbet i fredags gick bra. Jag hade själv redan kommit fram till att min reaktion på den obehagliga episoden sannolikt förstärkts av att jag är posttraumatisk sedan tidigare. Mitt fokus byttes ganska snabbt från episoden som sådan till den bristande säkerheten o riskerna jag faktiskt tar i arbetet. Jag har ju tyvärr varit med om ett par obehagliga upplevelser under de senaste 10 åren. En äcklig sjukgymnast som tafsade o en påtänd granne som överföll mig i min lägenhet en tidig sommar morgon – bägge männen mötte jag därefter i både tingsrätt o hovrätt o de fälldes. Även om det är några år sedan så är det klart att de påverkar mig då jag blir trängd o känner mig hotad.

Jag fortsätter att längta efter en varm famn att få krypa in i, någon som håller om mig en stund. Värme o närhet finns inte direkt i överflöd i mitt liv. På mitt förra, o förförra, jobb kunde jag få delar av behovet tillfredsställt – att få ge o ta, bekräfta o bli bekräftad, ge o få ömhet o värme helt naturligt som en del av jobbet men även bland arbetskamraterna. Nu, efter snart ett halvår har jag börjat få kraftig abstinens….eller är det bara naturligt att längta (?) det är ju ett grundläggande mänskligt behov som inte blir tillfredsställt. Hur som – jag längtar o saknar o behöver, men inte på ett desperat sätt det är mer ett innerligt djup i mig som äntligen erkänner att även jag är människa o även jag har dessa behov. Det är sannolikt ett stort steg i mitt tillfrisknande att jag nu ser o erkänner detta.

En dag i taget

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: