Hoppa till innehåll

Visualiseringsövning

28 mars 2009
du kan helaJag fortsätter att läsa boken ”Du kan hela ditt liv” av Louise L Hay. Jag inspireras, känner igen, får ihop tanke o känsla. Den ligger helt rätt i tiden för mig just nu då jag ännu inte fått igång peppande o kreativ vänskap på min nya arbetsplats. Måste ändå säga att jag börjar se möjligheterna även där, jag börjar nå fram till några kollegor o hittar närvaro o känsla. Det finns något att bygga på, även om de flesta är helt ovana vid sättet att tänka o vid att vara delaktiga i ansvaret för att må gott på sin arbetsplats.

I morse vid frukostbordet läste jag ett avsnitt om visualisering som berörde mig djupt.
Den inleder med att jag ska visualisera mig själv som ett litet barn på fem sex år, titta djupt in i det lilla barnets ögon. Se det lilla barnets längtan efter kärlek, omfamna barnet kärleksfullt o ömt, tala om hur mycket jag älskar o bryr mig om det. Säga till det lilla barnet – som är jag själv – att det är i sin ordning att begå misstag, medan man håller på att lära sig. Lova det lilla barnet – som är jag – att jag alltid kommer att finnas tillgänglig, vad som än händer. Sen krympa det lilla barnet så att det får plats i mitt hjärta, placera det där så att jag kan se dess ansikte varje gång jag tittar ner o ge det lilla barnet – som är jag själv – massor av kärlek.

Därefter visualiserar jag min mor som en liten flicka på fyra fem år, uppskrämd o sökande efter kärlek som hon inte vet vart hon ska finna. Jag sträcker ut armarna o kramar om den lilla flickan, låter henne få vet hur mycket jag älskar o bryr mig om henne. Jag talar om för henne att jag alltid kommer att finnas där, vad som än händer. När den lilla flickan är lugn o börjar känna sig trygg låter jag även henne bli liten o placerar henne i mitt hjärta tillsammans med det lilla barnet – som är jag själv- låter dem ge varandra massor av kärlek.

Slutligen visualiserar jag min far som en tre fyra års pojke, som är rädd, gråter o söker efter kärlek. Jag ser hur tårarna trillar nerför hans lilla ansikte, eftersom han inte vet vart han ska vända sig. Jag sträcker ut armarna o kramar om hans darrande lilla kropp, tröstra honom, nynnar för honom, låter honom känna att jag alltid kommer att finnas i hans närhet. När hans tårar torkat o jag kan känna kärleken o friden i hans lilla kropp gör jag även honom så liten att han får plats i mitt hjärta. Placerar honom där så att dessa tre små barn kan ge varandra massor av kärlek o så att jag kan överösa dem med min vuxna kärlek.

Jag kände sanningen i det jag såg för min inre blick. Hur jag som barn var livrädd att inte duga, att inte vara värd kärleken. Jag har inga som helst svårigheter att inse sanningen i bilderna jag får av mina föräldrar som barn, rädda, ledsna o övergivna sökande efter kärlek o trygghet som ingen förmår ge dem.

Att jag nu som vuxen kan se detta o ta hand om dessa små barn i mitt sinne, placera dem i mitt hjärta o överösa dem med helande kärlek känns gott – o just helande.

En dag i taget

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: