Skip to content

Tangentbordsjoggingens fördelar

10 mars 2009
Oj vad tiden går fort då jag är trött.
Efter min kreativa lördag däckade jag hela söndagen, sov o febrade lite, sov ännu mer. Min kropp gillar inte alltid vad min själ kallar kreativitet, i alla fall inte då det blir fysiska ansträningar. Det känns lite konstigt. Jag som vuxit upp på lantgård, varit van vid tungt kroppsarbete av o till, pallar inte längre för det. Åldern har påbörjat att ta ut sin rätt….

Igår var jag till Stockholm på handledning för första gången. Det var givande o välbehövt, men gummiklubban kom fram lite efteråt. Jag tyckte jag tog för mycket plats o lämnade ut mig för mycket – så där som jag ju ofta gör *ler*
Jag är inte så bra på att planera mina tankar o känslor. Jag är mitt i nuet, mitt i samtalet, mitt i diskussionen o framförallt mitt i mötet med den andra människan. Kan inte det där med att planera o lägga upp strategier, vara smart, taktiskt. Det finns säkerligen både för o nackdelar med detta, jag kan hur som helst inte något annat. Det bara är så jag är.

Det för mig över på min dotters inlägg om att jag inte kan återberätta hur en person ser ut. Hon gav sig in i det specifika temat mammas ögongodis…. söta unge…. Vi hade rätt roligt på skype då det gick upp för både henne o mig att jag faktiskt inte har förmågan att se en människas utseende, lägga det på minnet o kunna beskriva det.

Jag ser sällan själva utseendet hos en person, utan en annan slags helhet – på mitt eget sätt o helt med mina känslomässiga ”glasögon”. Har svårt att efteråt återge om h*n hade glasögon, hårfärg, längd på hår, ögonfärg, skägg, klädsel o s v. Men jag är oerhört uppmärksam på känslan i mötet, intentionen, blicken, stämningen. Jag kan ofta återge relativt konstiga objektiva detaljer hos personen – detaljer som säkerligen inte alla ser. Men oftast kan jag bara återge känslan i mötet, i blicken, i rörelsen.

Jag tänker lite på ”Alkemisten” av P. Cohelo som bland annat beskriver det icke talade språket – i alla fall i min upplevelse av boken.

Jag känner ofta igen ett ansikte efter många år – klockrent. Men hade någon bett mig minnas eller beskriva personens utseende så hade jag inte klarat det utan att hålla ett fotografi i handen. Inte ens mina egna familjemedlemmar skulle jag klara….

Jag reflekterade ämnet med en väninna o kom fram till att jag sannolikt är så otroligt präglad av min barndoms överlevnadsinstinkt att läsa av personen jag möter. Fokus på att känna in, intuitionen av godhet eller fara, att sedan anpassa mig till min tolkning. Jag har sannolikt mycket nytta av detta i mitt arbete o kanske även i privatlivet. Men jag funderar hur mycket energi som går åt i denna ständiga känslighet för stämningar o intentioner hos andra….

Kanske är det en bidragande orsak till att jag trivs med att blogga. Det är bara jag o tangentbordet. Ingen annan att känna in, avläsa o förhålla mig till. Avkopplande då jag hela dagen så intensivt förhållit mig till så många möten med andra människor. Jag brukar skämta om att jag föredrar tangentbords jogging framför gymmet – o det är helt sant. Skulle jag gå på gym skulle jag ju åter tvingas förhålla mig till andra….

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: