Hoppa till innehåll

Filmterapi – everlasting love (?)

31 januari 2009

I kväll har jag legat på soffan med en stor kopp chili (sedan en väninna lät mig pröva den sorten dan före jul är jag fast) o sett filmen ”PS I love you”.

Visst blev jag berörd, den var sorglig o hade en del klokhet i sig men vad den mest av allt visade, o som jag uppfattade som grundbudskap, var något annat. Den gamla utopin: ungdomstron på den stora kärleken som ska infinna sig, av sig självt, bara genom ett ögonkast. Sen ska allt vara tryggt o bra o kärleksfullt o vackert, för alltid. Då blev jag lite anti o irriterad – eller svartsjuk (?) Min anti inställning präglade tyvärr sen hela filmen….o kanske även denna reflektion…

Jag tror ju inte längre på den stora kärleken, jag har insett att det krävs mycket mer än bara kärlek för att få en relation att fungera – aktivt arbete av bägge parter. (Det har jag läst i så många kloka böcker nu…) Det är så lätt att tro att om bara kärleken är tillräckligt stark, om man bara älskar den andre lite till så förändras denne eller man själv, eller relationen.

Förresten – hur f-n ska jag veta hur en kärleksrelation byggs upp o blir stark, hur man tar sig igenom svårigheter o över hinder av olika slag. Hur man håller ut o stannar kvar då allt känns tungt o hopplöst. Jag har ju aldrig hållit ut…

Jag har alltid varit så förbannat rädd att inte duga, att inte vara tillräckligt… (allt möjligt). Framförallt har jag inte älskat mig själv o dugit i mina egna ögon, o då har det även varit omöjligt att lita på att någon annan ska kunna göra det. Detta tillsammans med att jag är livrädd att bli övergiven – sedan barnsben, livrädd att bli sviken, livrädd att bli utnyttjad. Ingen lätt grund att bygga tillit på.

De skador jag åsamkades som barn har följt mig hela livet. Jag blev allt lite extra påverkad då filmen även tog upp temat med övergivandets problematik, det var en ond tå att kliva på. Att vi som blivit övergivna av en förälder, som barn, försöker lösa samma tema gång på gång genom livet… *suck*

Jag känner mig hel nu o vet att älska o sätta värde på mig själv, jag vet att jag duger, men därifrån till att våga möta kärlek är steget stort. Filmen triggade igång min längtan efter närhet, ömhet o kärlek. Jag längtar – men är feg o dessutom bekväm i det liv jag har. Jag blir allt mer övertygad att jag inte kan fortsätta mitt tillfrisknande o mitt inre växande om jag inte vågar tillåta mig själv en kärleksrelation. Men som jag brukar säga till en väninna: i vilket äppelträd växer den sunda o vettiga män?

Jag tror jag behöver se filmen ytterligare en gång, den påverkade mig kanske mer än vad jag trodde, klev kanske på fler ömma tår än jag visste att jag hade… osså behöver jag våga se mig om, kanske finns det en eller annan man därute – även för mig (?)

Det får bli en annan dag… en dag i taget….

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: