Skip to content

11 år utan pappa

11 januari 2009
trettondagsafton var det 11 år sedan min pappa valde att ta sitt liv. Han ringde mig kvällen före o sa att han hade ont i själen. Jag lyssnade inte, förstod inte, var upptagen med mitt eget liv. Vi hade oerhört sällan pratat känslor, chocken blev total då beskedet kom – men ändå inte.

Då satt jag o tittade på Jonas Gardells show på TV. Det var mitt första stora möte med Gardell – jag hade en underbar kväll med skratt o tårar i stora mängder. Någon timme senare kom telefonsamtalet som gungade min värld.

Jag har inte många foton av mig o pappa, nu håller jag sakta men säkert på o skapar mig nya, egna, från videofilmer jag fört över till DVD o in i datorn. Denna bild filmades i juni 96 då jag tog min sjuksköterskeexamen. Pappa sa då att han var stolt över mig, i mitt öra, under denna kram.


Han förstod hur jag kämpade o bekräftade vid några tillfällen att han såg min kamp – min kamp att duga, att göra mig fri från skuld o skam. Jag tror jag dög för min pappa. Han gav efter förmåga, trots att han inte själv fått, så lyckades han ge. Begränsningarna var många, långa perioder var det andra som tog över hans liv.

Hans skuld o skam var så stor, hemligheterna så många. Det går inte att göra sig fri från ett sånt bagage utan att öppna upp. Utan att förlåta sig själv o få duga precis som man är – inpräglad av gott o ont i livet. Som kompensation ville han vara alla till lags o for säkert själv illa då han inte fick ihop andras behov av honom. Hade han någonsin plats för egna behov i sitt liv? Fick han någonsin duga i sina egna ögon? Kunde han någonsin känna att han var älskad precis som den han var?

Jag kan inte säga att jag kände min pappa, varken i vardagen eller i känslor o tankar. Ändå ringde han mig den där sista kvällen o försökte nå fram. Han sträckte ut en hand som jag då inte förstod att ta emot, jag var inte beredd o mogen. Betydelsen av hans försök finns ändå alltid kvar i mig, inpräglat.

Jag är präglad av det som hänt mig i mitt liv. I går såg Jonas Gardells dag på stjärnorna på slottet o ämnet kom mig nära igen. Om jag kunde leva om mitt liv skulle jag inte välja bort det onda o svåra som hänt. Allt det som hänt mig i livet är det som gör att jag är jag. Jag vill inte välja bort något av det – inte ens det smärtsamma.

Gardell beskrev i inslaget sin barndoms starka tro, sin grundläggande övertygelse om att vara älskad av ”Gud” precis som den han är. Paria för vissa pga sin sexuella läggning, men sin egen starka övertygelse om att duga o vara älskad för sin egen skull.

Pappa jag skulle önskar att du fått möta Jonas Gardell o hans teologi – där hade även du dugit!

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: