Hoppa till innehåll

Att tanka kraft o glädje

02 november 2008
I Uppsala finns inte så mycket av vatten…. vatten behöver jag få sitta vid, titta ut över, andas in stillhet o kraft – att bara VARA – det ger mig kraft o styrka.
Min dotter tycks ha hittat denna känsla nu, detta ”varande” hon skrev från Chile att hon suttit vid havet i timmar o ”tankat” frid o stillhet. Jag tror att hon förstår mitt behov nu, behovet av naturens energi o kraft – som vi kan ta del av om vi möter den i stillhet o sinnesro. (Bilden är från hennes förra Chile resa, förra vintern – sommaren där)

Vad har jag då tillgång till i Uppsala för att tanka kraft från vattnet….. hmmm….. Jag brukar gå till Islandsbron o stå där o andas in vattnets kraft då det forsar fram under mig. Lite svårt ibland att skärma av alla bilar o bussar som trafikerar bakom min rygg….. lite svårt med cyklister o gångtrafikanter som sannolikt tycker jag är en mysko prick som står där, stilla mitt i gångbanan över bron….
Men visst är det vackert (!) de gånger jag lyckas skärma av alla kringljud o bara andas in kraften i vattnet – bara ÄR – så fylls jag av energi. Jag dras närmare, mentalt, o kopplar bort allt – njuter av närvaron i nuet i naturen.

På vägen dit o hem försöker jag alltid passera en allé som förundrar i sin stillhet, fast den ligger så centralt o inte alls särskilt idylliskt till. För ungefär två veckor sedan tog jag den här bilden, det mesta löven hade redan färgats av hösten men just dessa var fortfarande gröna. Jag gick inte åt det hållet på min promenad idag, men jag misstänker att alla löv fallit av o att träden står kala i ”min” allé.

Även kala träd är vackra för mig – de bär en tillit till livet, till naturens kraft, till att allt återvänder. Sen när frosten eller snön färgar dem i vitt o de lyser där de står – underbart vackert!

När det snöade härmodagen såg jag det genom fönstret – jag gick ut o ställde mig med ansiktet uppåtvänt o bara log, hela jag log o gladdes åt en ny årstid. Idag på min promenad fick jag glädjas igen, som ett barn. Kylan hade lämnat såna där underbara istäcken på vattenpölarna, såna där vita, tunna krispiga istäcken som jag enda sedan jag var barn älskat att krascha med skon – o ler stor inom mig då jag gör det – o känner barnets glädje fylla min kropp o själ.

En dag i taget!

No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: