Skip to content

Vuxet barn i tillfrisknande

06 oktober 2008

För ungefär tio år sedan krisade mitt liv rejält. Jag var deprimerad o kände mig ovärdig & oduglig, fylld med skuld o skam – bland annat.

Utlösande faktor var min pappas självmord. Han ringde mig en kväll. Han hade ont i själen. Jag hade inte tid att prata…. vi hade ytterst sällan pratat om hur vi mådde, så ämnet var mig främmande, o jag höll på att lägga barnen….. Kvällen efter satt jag o tittade på en underbar TV show med Jonas Gardell. Då fick jag beskedet. Pappa hade hängt sig.

Ett halvår senare var jag rädd för mina egna tankar o känslor. Detta fick mig att söka hjälp. Jag ville bryta det sociala arvet, jag ville inte riskera att följa pappas exempel. Jag upptäckte o förstod att jag inte längre kunde hantera mitt liv. Hur jag än kämpade o försökte så räckte jag inte till. Mitt föräldraskap var ett trauma för mig själv o säkerligen även för mina barn. Jag var i konstant obalans o saknade stöd – jag höll på att gå i bitar invärtes.

Jag tog hjälp av tolvstegsrörelsen. Jag började gå på ACoA möten. Jag fick en vecka på Korpberget. Jag läste flodhästenTommy Hellstens bok ”Flodhästen i vardagsrummet” för första gången. Jag kände igen mig, jag hörde till. Jag behövde inte kämpa så hårt med utanförskapet o mindervärdes känslorna. På mötena fanns många med snarlik bakgrund, erfarenheter från barndommen som satt sina spår i själarna. Jag var en vuxen kvinna till kropp, men inuti mig, i själen styrde ett barn. Mina tankar, känslor o beteenden hade förstås grundlagts långt innan – då jag växte upp i en känslomässigt trasig familj. Så småningom kom jag att erkänna att jag var maktlös & att jag hade förlorat kontrollen över mitt liv. Det blev en vändpunkt.

För mig är det livsviktigt att kontinuerligt reflektera över mina livsmönster & beteenden. Vad gör jag? varför gör jag det? Är det sunt o bra för mig? Överensstämmer det med mina etiska principer? Jag har provat mycket genom åren som gått, terapier för både kropp o själ. Jag har tillfrisknat på många områden, på andra kan jag fortfarande se dragen. Den röda tråden genom livet, efter att jag insett min maktlöshet, har varit & är tolvstegsfilosofin.

Jag har flera av karaktärsdragen som många vuxna barn delar, delar med många andra vilka haft mer ”normala” ursprungsfamiljer. Men vem kan säga vad som är normalt o vad som är onormalt? Alla har sin ryggsäck med sig i livet, vi är olika o vi bär ryggsäcken olika. Vi är unika i universum – var o en av oss – o var o en duger precis som h*n är! Vad tolvstegsfilosofin hävdar är att nu då vi är vuxna är det dags för oss att ta ansvar för våra egna liv, vi ska inte fortsätta gömma oss i offer rollen o låta ett sårat inre barn styra oss.
En dag i taget – det viktigaste först!

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: