Skip to content

Mirakel Gulli – min reflektion om äldrevård

26 september 2008

Uppdrag gransknings reportage om bristerna i vården av äldre – nu med fokus på läkemedel – såg jag i eftermiddags. I korta drag handlar det om en kvinna som ordinerades läkemedel för 11 år sedan, dessa läkemedels biverkningar gav grava konsekvenser i hennes liv, först då hon var döende o inte kunde svälja dem längre vaknade hon upp o kom tillbaka till livet.

Du kan se reortaget via webbem Mirakel Gulli – äldre & läkemedel

Jag arbetar som sjuksköterska
inom äldrevården sedan 7 år, har genom en mängd olika vikariat kommit i kontakt med o arbetat på 15 boenden i 5 olika kommuner, dessutom 2 privatdrivna boenden. Jag tror det ger mig en spridd bild, annat än om jag varit på ett o samma ställe dessa år. Det finns mycket att göra inom äldrevården, mycket kan förbättras, utvecklas o kvalitetssäkras. Även hantering av o användadet av läkemedel.

Jag är inte förvånad över att det som hände denna kvinna kunnat ske, kommunikationen mellan olika vårdinrättningar o vårdnivåer är ofta bristfälliga. Läkemedel som sätts in på specialistkliniker eller på en akutvårdsavdelning på sjukhus, ifrågasätts sällan då patienten återvänder hem, eller till sitt boende. I vilket syfte sätts läkemedlet in? Hur länge ska det ges? Hur o när ska effekten utvärderas? Vem ansvarar för utsättningen av det?
I reportaget framkommer Umeå som ett undantag, med en geriatrikprofessor som uppmärksammat problemet med äldre o läkemedel – dessutom besitter han kunskaper o via sin professur sannolikt en del prestige o makt – Bravo!!

90% av kommunerna säger att de har läkemedelsgenomgångar i sina särskilda boenden (med tillägget: i något boende, i något projekt, i någon form) I hemsjukvård o egna boenden var bristerna uppenbart större…. Intressant tillägg…. Det innebär att t ex Gävle Kommun kan ha svarat att de har läkemedelsgenomgångar = ja på frågan = duktig kommun…. fast det i verkligheten bara är ett boende som verkligen har detta (det är dessutom ett privatdrivet boende)

Apoteket har tyvärr inte resurser för att genomföra stora läkemedelsgenomgångar på alla äldreboenden, säger kommunerna. Hmmm, apoteket kan nog svara för sig själva – vilket de inte fick i reportaget – jag är mer nyfiken över kommunernas resurstilldelning. Har kommunerna tillsatt resurser för sin egen personal. Finns det läkartid till detta? Finns det tid för sjuksköterskorna? Finns det tid för omvårdnadspersonal att delta, det är ju de som står allra närmas de boende o – om de får utökad kunskap om läkemedel & biverkningar – kan se sambanden o slå larm. Anhöriga har även de oftast en oerhörd kompetens o kan vara nog så goda språkrör för de patienter som inte kan föra sin egen talan – vart ska de få ta plats?

Jag har aldrig deltagit i en läkemedelsgång av det slag som visades i reportaget – där läkare, apotekare, sjuksköterska och omvårdnadspersonal sitter o tittar igenom en enskild patients läkemedel – reflekterandes över biverkningar o möjliga utsättningar. Däremot har jag mött ett antal ansvarsfulla läkare som liksom jag kämpat o gjort sitt bästa för att även hinna med att titta över rimligheten i läkemedelslistan.

De senaste årens verklighet från särskilda boenden säger mig att det blir svårt att genomföra läkemedelsgenomgångar i praktiken. När vi sällan ens hinner igenom veckans rond på avsatt tid, där bara det nödvändigaste får tas upp. Hur ska vi då dessutom få till läkemedelsgenomgångar?
Jag arbetar med äldre därför att jag tycker om det, jag ställer höga kvar på mig själv i patientsäkerheten – tyvärr har jag varit med lite för länge för att ha stora förhoppningar. Det mer sannolika är att vi åläggs att utföra även denna uppgift på befintlig tid.

Mina knän är snart söndertrollade, jag håller på att arbeta ihjäl mig – trots att jag älskar mitt jobb. Jag känner mig otillräcklig och maktlös. Jag drömmer om mer resurser så att vi får tid att tillgodose de äldres behov – i en betydligt rimligare omfattning än vad verkligheten tillåter. Enheten jag arbetat på ligger bra till i kvalitet – men det finns alltid mer att göra, vi kan alltid bli bättre. Någonstans går en gräns för hur mycket personalen kan trolla med sina knän – o när nya resurser behöver sättas till.

Tänk om äldre människor kunde få ett officiellt människovärde – tänk om alla empatiskt kunde sätta sig in i hur det är att bli ”omhändertagen” på ett särskilt boende. Tänk om vi någon gång kunde få slippa ställa olika gruppers intressen o behov av resurser mot varandra o istället ges möjlighet att tillgodose alla människors behov – då alla människor har samma värde.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: