Skip to content

Jag sörjer genom vreden o tar ansvar

25 september 2008

Känner idag att jag var lite provocerande i mitt förra inlägg…. men det får nog vara så. Jag ”hackar” vidare på min mamma av o till – (dålig stil ?) eller så har jag kanske en del att hacka på….
Jag har så mycket lättare till vrede än till sorg *Suck*

Det är otroligt sorgligt att hon fick växa upp i en miljö som formade henne med såna försvarsmurar. I en miljö där man inte uttryckte känslor. Där man inte öppet uttryckte kärlek till sina barn. Där det var underförstått att föräldrar älskade sina barn o det skulle barnen med självklarhet förstå – utan att någon berättade eller visade det för dem. Att få växa upp o lämnas ensam med sina känslor o tankar – för dem fick man inte dela med sina föräldrar heller då man var vuxen.

Lika sorgligt är det att hon förde detta sociala arv vidare till sina barn o barbarn.

Nog måste väl hon, liksom jag, ha haft behov av bekräftelse – en första spegel för att lära sig känna sitt egenvärde o sin duglighet. Det man får av en kärleksfull förälder – eller någon gång senare i livet av en bra terapeut, om man aldrig fick det som barn. Så olika är vi inte, min mamma o jag, men hon tycks vara fast bakom den kylslagna försvarsmuren – medans jag kämpar för att nå kärlek o värme. Alla behöver vi få uppleva kärlek i en bärande relation då vi är barn, för att kunna växa upp till hela vuxna.

Barnet har ingen skuld, barnets känsla är genuin o sann. Även om känslan uppstått i något de vuxna kallar ett missförstånd så är det känslan som formar barnet för framtiden. Barn reagerer på sin omgivning o anpassar sig. Fostras att vara till lags. Barnet har inget fritt val, det är helt o fullt beroende av sina vårdgivare, dessutom alltid lojala. Vad som än pågår innanför hemmets väggar så yppar barnet inget till utomstående. Det sociala mönstret, och arvet, nöts in, beteenden grundläggs på alla plan. Automatiska tankar, känslor o handlingar får fäste.

I vår värld är det sällsynt att det finns någon annan, utanför familjen, som står där o stöttar o hejjar på en då man växer upp. Om ens föräldrar inte finns där för en är det inte sannolikt att någon annan gör det. Jag tror att det finns många vilsna o ensamma unga vuxna som saknat dessa grundläggande bärande relationer i sina barn o ungdomsår, o som därmed har svårt att utveckla nya bärande relationer som vuxna.

Även jag begår misstag i mitt föräldraskap. Självklart – det gör sannerligen alla föräldrar i varierande grader. Skillnaden är att jag känner skuld. Det är det som väcker min vrede, att hon inte tar på sig sin del – sitt ansvar. Jag sörjer att jag inte heller nu som vuxen får möta den mamma jag behövt hela mitt liv. Mitt behov stämmer inte överens med verkligheten. Jag vet att jag så småningom behöver släppa taget så att jag själv kan få sinnesro – men ännu en tid behöver jag få uttrycka min vrede o sorg.

Som vuxen är skuld en positivt känsla med potential till utveckling. Då jag inser mitt misstag tar jag på mig det, erkänner för mig själv o andra o gör sedan allt för att rätta till, kan jag inte rätta till så ber jag om ursäkt o gör mitt yttersta för att inte göra samma misstag igen.
Är det inte min skuld så kan jag behöva fundera en stund, ibland äger inte jag problemet – ibland är det projicerat på mig. Som vuxen o medveten kan jag välja att reflektera o agera istället för att automatiskt reagera.

Detta är en ständigt pågående process i mitt föräldraskap ( men även i andra relationer). Det är även något jag vill lära mina ungdommar, visa på ett sätt att konstruktivt hantera sina misstag – istället för att fastna i skam över det inträffade.
Skam är inte en konstruktiv känsla- den är bara en hammare i det egna huvudet o en autobahn till offerrollen. Skam är tyvärr den känsla jag fått mest av via mitt sociala arv.

Jag vill alltid finnas där för mina ungdomar, då de behöver mig. Jag är den vuxna – de är mina barn. Oavsett ålder. Jag vill att de ska stå på egna ben som ansvarsfulla o kärleksfulla vuxna, men jag kommer alltid att ha en dörr öppen för dem. Kärleksfulla gränser bör alltid finnas, att släppa taget o låta dem flyga fritt är lika självklart som det kan vara smärtsamt.

En dag i taget – det viktigaste först! Att känna kärlek o tillit till mig själv är grundläggande – då kan jag sprida kärlek o tillit vidare i alla mina relationer.

Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: