Skip to content

Att tvingas in i en mall

23 september 2008

Min mamma berättade om sitt nioåriga bonusbarnbarn. Hur ouppfostrad denna lille pojke är har jag hört förr, att han inte lyssnar, inte gör som man säger åt honom, vägrar äta eller säger att maten är äcklig och så vidare.
Jag har inte träffat barnet ifråga på många år, har ingen relation alls, men då min mamma beskrev hur hon o barnets morfar förhåller sig till barnet o hans föräldrar tog det skruv i mig. Mamma minns inte konflikterna som uppstod då mina barn var små. Jag påminde henne om några episoder…. hon har väl förträngt dem eller förskönat….

Jag minns hur jag som förälder slets sönder av att inte kunna försvara mina barn, av att inte våga stå upp för dem. Att jag i min vanmakt tillät mina föräldrar kränka både barnen o mig med sina uppfostringsmetoder.

Jag tänker på hur denna mall har bidragit till min livslånga kamp att prestera. Att passa in i mallen som duktig, ansvarsfull, skötsam, ambitiös o s v – för att duga. För att slippa bli kritiserad o tillintetgjord – för att få ett uns bekräftelse.
Min mamma har en idealbild av hur barn ska vara o bete sig. Det är hennes mall – o i den ska barnet passa in för att vara bra. Barnet får bara bekräftelse då det gör rätt saker, det handlar om att lyckas prestera ”rätt ” beteende. Det behöver inte vara genuint, ärligt eller av fri vilja, bara det passar in i mallen. Tvång av olika slag, även hot & symbolisk fysisk bestraffning passar in för att få barnet att ”göra rätt”.
Det kanske var så i 40 talets barnuppfostran.
Det kanske var vad de lärde ut i lärarutbildningarna på 60 talet.– Har du någon gång sagt till denne lille pojk att du älskar honom, att han duger precis som han är(?) Frågade jag mamma då jag försökte få henne att se situationen ur barnets perspektiv.

Jag tror inte hon förstod frågan…. men visade tydligt i sitt undvikande svar att några större känslor för barnet har hon inte.
Vilken makt har ett barn att säga – Dit vill jag inte åka, de tycker inte om mig, jag vill inte vara där. Hur många föräldrar är lyhörda för sina barn då de känner sig kränkta av andra vuxna? Hur ofta säger inte vi föräldrar till barnen att ”sköt dig nu”. Hur ofta skäms vi inte då våra barn protesterar? Hur ofta säger vi inte till våra små barn att ”ge NN en kram nu”. Vad vet vi om hur våra barn upplever dessa andra vuxna. När våra tonårsdöttrar säger ”han är äcklig” tar vi då in detta som barnets sanning, eller slätar vi över?
Barn är ofta klokare än vuxna. De känner kärleksbrist o ovilja i luften de andas. En del kryper då ihop o håller sig osynliga o o tysta – andra protesterar öppet.
Vilket mod denna lille pojk har, hur odräglig eller ouppfostrad han än må vara i sitt trots. Han vägrar anpassa sig o passa in mallen. Han protesterar mot besluten o visar sin protest öppet – gång på gång – på ett barns vis, med de enda medel han har att ta till. Kanske förmedlar han även sina föräldrars tysta protester, som de – liksom jag en gång- inte vågar framföra öppet. Alla uppfostringsbeslut som nu fattas ovanför deras huvuden, utan att de har rätt att utöva sitt eget föräldraskap. Jag kan bara gissa.
Jag kan inte förändra henne – men jag kan förändra mig själv. Jag är vuxen nu och jag väljer hur jag vill leva mitt liv. Jag står upp för mig själv o mina barn. Vi duger precis som vi är!
Annonser
No comments yet

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: