Skip to content

#metoo

20 oktober 2017

De senaste dagarna har jag i minnet gått igenom en bråkdel av de situationer jag minns då jag upplevt sexuell utsatthet och övergrepp. Flashbackar passar revy på näthinnan. Smärtsamt, skamfyllt – varför just jag? har jag själv del i skulden? 

Från barndomen genom tonåren och in genom vuxenlivet. Det finns många tillfällen som ploppar upp på näthinnan, även sådana jag trott jag glömt kommer fram ut gömslena. 

Evolutionärt innebär det döden att bli utstött ur flocken och övergiven. Den uråldriga delen av hjärnan bär minnet och känner ihåg för att överleva.

Att ha en tidig utsatthet av överskridna gränser gör det svårt att veta vart gränserna borde gå. Vad som är ok och när jag har rätt att säga stopp. Då det inte är tydligt att jag äger rätten till min egen kropp, till mitt eget nej och mitt eget jag. 

 Traumatiserade lever i skuggan av fyra paradoxer (Russel 1993). Personligheten paradox – är detta jag eller är detta du? Handlingens paradox – gjorde jag detta eller gjordes det mot mig. Tidens paradox – händer det nu eller hände det då? Affektens paradox – känner jag det jag känner eller det du känner?

En av mina tidigaste överlevnadsmekanismer var trotset att hävda och gå min egen väg. En överlevarfunktion som likt en inre soldat drivit mig genom livet, grundat i rädslan för att bli övergiven, vilket också skett på en mängd olika sätt men som jag också ‘valt’ för att slippa bli bortvald. Jag har genomgående överträtt mina egna gränser, de jag inte vetat vart de gått. Låtit andra överträda mina gränser då jag inte vetat vart gränser ‘borde’ gå, inte kunnat och vetat hur en gräns känns i mitt inre. Att balansera risken för att bli bortstött och övergiven med möjligheten att åtminstone få duga genom att finnas till för för andras behov. 

Idag känns jag vid även detta svåra jag bär i mig. Inte för att skuldbelägga någon, men för att stå upp för att det inte är enkelt varken i mig eller i världen. Jag övar mig i medkänsla med mig själv och andra,  strävar efter att flöda i kärlek till livets inneboende kraft i mig och dig.

Annonser

Missnöjets paradox

15 oktober 2017

Jag går och grunnar på missnöje som fenomen och energi

Missnöjet med våra föräldrar, som trots att de gjorde sitt bästa, inte nådde hela vägen fram till våra unika behov.

Missnöjet med våra chefer, som liksom våra föräldrar gör sitt bästa, men sällan kan tillgodose alla våra behov.

Missnöjet med våra partners, som trots goda intentioner och i likhet med föräldrar och chefer inte förmår tillgodose alla våra behov.
Hur vi, liksom barn, har en tendens att kräva att våra behov ska bli tillgodosedda.

Hur vi, liksom barn, då vi kräver detta, inte förmår ta ett Nej.
Det har sagts mig någon gång under min livsresa,  att detta är skillnaden mellan att uttrycka behov som vuxen och att kräva fortfarande i sitt barnjag.

Barnjaget tolererar inte ett nej, varesig det kommer frånen förälder, chef eller partner.

Barnjaget är, aningens (?), omoget i sin utveckling av ansvarstagande och kan inte se att det behöver bidra konstruktivt.
Då vi bär missnöjda, tjuriga och trotsande små barn, i vårt inre förmår vi inte ansvarsfullt och vuxet lyfta blicken och se – vad kan just jag bidra med denna stund och denna dag i detta unika sammanhang?

Istället sprider vi missnöjets energi genom vår trumpna uppsyn och ignorerade tystnad, nedvärderande kommentarer om varandra, om våra kollegor, chefer och föräldrar etc. Liksom barn som i sin omognad enbart ser vad motparten gjorde och ännu inte mer vuxet och nyanserat ser sin egen del i konflikten eller missförståndet.
Dessutom har vi alla en tendens att sätta krokben för oss själva genom att mer eller mindre ständigt vara missnöjda med oss själva, vad vi gör, hur vi gör det, om vi ens orkar/hinner göra det. Att vi fattar inte alltid helt genomtänkta beslut, att vi kanske mer agerar utifrån hur vi tror vi får mest bekräftelse och uppskattning än utifrån vår inre kärnas unika jag.

Frågan som ställs på sin spets i missnöjets paradox blir – duger jag? Förmår jag acceptera mig själv och andra? Och i ett kärleksfullt sammanhang istället fokusera på vad just jag kan bidra med under min tid i detta liv.

Att sluta peka finger och kräva av andra, då jag plötsligt inser att när pekfingret skjuter fram så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv (och tummen upp i universums kraftfält). Ansvaret i missnöjets paradox återvänder till mig att förvalta, alltmer vuxet ju mer jag orkar, vågar och vill se att barnet inom mig ännu är livskraftigt i sin påverkan på mitt vuxna jag.

Effektiv och rationell (?)

12 oktober 2017

Grunnar på och känner in

Kan jag förstå mitt impulsiva beteende,  då jag är så oerhört effektiv, som i ett tunnelséende?

Då jag inte kan härbärgera min känsla av frustration, vrede, maktlöshet, sorg eller annan stark känsla.

Då jag inte kan tänka efter före, allt hamnar i tunneln för att slippa känna.

Återigen rädd att gå sönder om jag känner fullt ut

Återigen rädd att uttrycka mina bubblande känslor 

Återigen dölja för andra och mig själv

För att duga och få vara accepterad – precis som jag är
När upplevelser skakar om mig i min grundläggande existens

Och jag kämpar för att vara duktig och klok utan att våga känna in, utan att våga lyssna på det hjärtskärande urgrundsvrålet ur mitt inre. 

Snarare utan att kunna. Mod saknar jag inte.

Men att släppa taget och ramla inåt, falla i blindo, det vågar jag inte.

Jag är inte säker på att livet håller.

Min tillit till världen, mig själv och mina medmänniskor är ännu för liten.

Det går inte att rationellt övertyga den panikslagna tösen djupt inne i mig att ‘det löser sig’, att vi tar oss igenom även detta.

Tunneln behövs, men vart lämnade jag mig själv då jag klev in i den?

Inte hitta hem

08 oktober 2017

Inatt drömde jag igen, kom ihåg drömmen först nu. 

Som en flashback dök bilderna upp i mig

Höghuskomplexet

Olika uppmärkta ingångar

Min oförmåga att hitta rätt ingång

Då jag  tog mig upp på fel våning den hisnande rädslan

Då jag kröp på ett täckt gallrtaktigt golv, såg bråddjupet under mig

Skräcken för att falla som förlamade mig

Bönen till andra att bistå mig i letandet efter mitt hem

Förtvivlans tårar då de inte förstod mig, 

inte förstod vad det var som var så svårt, i att hitta vägen hem..

Älskade lilla du

06 oktober 2017

Älskade lilla tös i mig

Jag håller min hand ditt hjärta

Du håller din hand på mitt hjärta
Vi stöttar tillsammans din lilla flickan i den vuxna kvinnan
Från rädslan som kan förtära kärlek
Vi stöttar tillsammans Kärlekens kraft
Vi väljer självsamhet istället för ensamhet
Vi väljer friheten i sanningen
Vi väljer vetskapen att vi gjort allt vi kan, att vi duger och räcker till precis som vi är
Ofullkomliga, envisa, sprudlande, smärtsamma, kärleksfulla, sorgsna
Vi väljer Kärlekens väg
Frihetens väg
Allt är som det ska
Även i tårar och smärta
Jag och min inre tös väljer aktivt sanning och kraftfullhet, vi växer ihop i mitt inre i kärleksfull medkänsla 

Vårdekvationen går inte ihop

22 september 2017

Fredag kväll 

Trött och samtidigt upptrissad 

Nära tårar av otillräcklighet 

Stressad av tidsbrist 
Lägger mig på sängen

Försöka låta själen återlanda i min kropp 

Vara ner – helgledigheten är äntligen här 
Behöver gå från stress och frustration till handling 

Från maktlöshet till kraftfullhet 

Byta metod

Återgå till att njuta av varje enskild stund i närvaro – aktiv mindfullness

Lämna bördan i knät högre upp i hierarkin – varifrån nya prioriterngar haglar – över en blödande verksamhet som redan vacklat och sedan länge tömts på både resurser och kompetens. 

Sätta sunda gränser

Rimliga gränser
Vad kostar varje offrad vårdpersonal? 

Utöver det personliga lidandet? 

Som istället för att ges förutsättningar att hjälpa andra själv behöver ta hjälp 

Beröm och uppmuntran – i närvaro

04 april 2017

Jag sitter hemma och förbereder morgondagens föräldrautbildning som jag och några kollegor ska hålla på jobbet. Jag berörs i mitt inre, djupt in i mig själv och färdas åratal tillbaka genom livet.

Ibland kan det vara en svårighet att barn…  … inte sällan avvisar beröm…    …att man därför måste anpassa sättet att visa uppskattning till det som fungerar för barnet…     …att tala om vad barnet gjort bra (”Jag uppskattar verkligen att du gick och köpte mjölk”) hellre än att kommentera egenskaper (”vad duktig du är”)

Jag känner ihåg något jag ännu inte riktigt förmår förstå fullt ut, även om jag nu genom att skriva gör ett försök att förklara för mig själv…  

Hur jag utvecklade min aversion mot att få höra att jag är duktig. Det får mig ofelbart att se rött i mitt inre även om jag med åren lärt mig behärska mig och inte varje gång fräsa ifrån med ”tror du jag är dum eller?”

Eller att jag är snäll. Jag brukar kort och koncist konstatera att det är även kossor. 

Även nu, då jag närmar mig de femtio vill jag få bekräftelse och beröm tydligt benämnt. Vad du uppskattar och varför, jag vill inte bli värderad och bedömd. Jag har någon slags psykisk allergi mot det.

Använd många sätt att visa din uppskattning, inte bara genom ord, utan även genom beröring, gester och ögonkontakt. Fysiska uttrycksmedel fungerar bättre på……

Check! Igen…

Sån är jag än idag,  har alltid varit och vill förblir sådan. Jag inser hur förtvivlat ensam och utsatt jag kan känna mig utan denna fysiska bekräftelse i alla former. Det jag kallar närvaro i vardagen. Här och nu, en stund i taget, oavsett känsla, oavsett väderlek.

En närvaro jag strävat efter att leva i, integrera i mig och mitt arbetsliv, men som jag nu delvis tycker mig ha tappat.
Jag vill ingenting med dig då jag skriver detta, jag ska ingenstans i ämnet, har inga baktankar eller avsikter. Jag skriver för att sätta ord på och förstå det som väcktes i mig i denna stund. Här och nu.