Skip to content

Bortvald och att välja

25 november 2016

​Behöver jag verkligen öva på att bli bortvald, vilket varit ett livsmönster, för att kunna släppa taget om den smärtsamma taggen i min själ.

Jag kanske helt enkelt behöver öva på att bli vald? Tillåta mig bli vald.

Välja att vara med människor som väljer mig? För att jag är den jag är. Av och i kärlek.
Varför fortsätta att följa mönstret att livet gör ont, att jag måste ta mig igenom smärta och plåga för att lära mig gamla livsläxor…  Ta mig igenom smärtan i den återkommande bli bortvaldheten, tänka tankar om att bli bortvald och själv väja bort (ibland som skydd, ibland som flykt) känna mig bortvald, välja bort sådant jag vill ha, önskar och drömmer om…

Det väcker vrede i mig att bli bortvald. Insikten att det inte handlar om mig, då någon väljer bort mig, kan äntligen landa i min själ. Jag går inte in i värdelöshetsträsket. Det är inte alltid mig det handlar om, andra människor har sina livsdraman som projiceras. Det är lika sant att den som väljer bort som hade/har ett problem. 
Jag möter de människor som jag behöver på min livsvandring för att lära mig det jag behöver. Jag behöver ingen guru långt borta, jag finner dem och skapar nya läxor i vardagen. 

Jag duger precis som jag är och är värd kärlek. Jag är värd att bli vald, att höra till.

Vreden blir av gammal vana till tårar, till huvudvärk. Vreden som inte får visas, som är besvärlig, inte till lags, inte anpasslig, inte följsam. Ingen fin flicka, ingen kontrollerad kvinna.

Vreden som kan skapa sunda gränser och förmågan att stå upp för mig själv behöver få ta ny och mer plats i mitt liv. Min plats. Mitt space. 

Det handlar om mig och mitt liv. Jag är värd att bli vald. Jag är värd att välja. Jag är värdig livet. Jag duger.

Att välja medvetet

31 oktober 2016

Igår var jag på ett evenemang med bara kvinnor. Först en stilla meditation för att landa, sedan en tacksamhetsövning och därefter sharing i grupper. Fint, stilla, sårbart med öppna hjärtan i trygg ram. Kvinnogemenskap då den är som vackrast.

Hur kan jag förenkla mitt liv så att jag får upplevelsen att tiden räcker till nuet? 

I nuet och stillheten går det att finna tacksamhet.

Jag som så länge pratat och försökt leva utan måste och borde vilka jag i tanken bytt till jag vill och jag behöver fick ännu en dimension på plats i mig.
Jag har kämpat med dessa inom grundförutsättningen att jag måste jobba och sedan försökt få ihop jag vill och jag behöver på fritiden,  som jag alltid upplevt varit för liten i förhållande till jobbtid.

Insikten att jag kan välja att jobba, eftersom jag då får pengar till t ex det boende jag behöver, till att äta det jag vill, till de fritidsaktiviteter behöver, kunna gå de kurser jag vill.

Insikten att det även är ett val att om/då jag vantrivs så kan jag välja att gå omedelbart, vilket sannolikt innebär att jag väljer viss ekonomisk/social osäkerhet en tid samtidigt som jag ju då väljer att ta hänsyn till och lyssna på mig själv. Jag kan även välja att stanna kvar tills jag hittat något annat. 
Insikten att detta sätt att tänka kan leda till försoning med och i mig själv, oavsett i vilken livsaspekt jag väljer.

Genom att välja aktivt och vara medveten om att jag alltid har ett val kan jag finna stillhet i nuet och tacksamhet för att jag väljer att följa mitt hjärta och min inre röst ELLER för att jag väljer att lyssna inåt men medvetet låter mig själv vänta på ett senare tillfälle att förändra min tillvaro.

På detta sätt kan jag leva medvetet och ta ansvar för mig själv och mitt liv, leva i nuet och tacksamhet.

Göteborgare – aggressiva trafikanter?

24 oktober 2016

Jag åkte flygbussen in från Landvetter efter en dag i Stockholm och kom i samspråk med en kvinna från Umeå på väg mot en konferens och utan större erfarenhet av Göteborg. 

Då busschauffören sa till om bälten följde jag hans uppmaning med kommentarer ‘de kör aggressivt i den här stan’. Denna kommentar fick in oss på ämnet skillnader mellan städers mentalitet. Hur stressen dyker upp i Stockholmstempot där folk mest ignorerar varandra jämfört med det lugnare tempot i andra städer och t ex vänlighet och hjälpsamhet som präglar Göteborgs förhållande till besökare och turister. 

Så promenerar jag hemåt från korsvägen. 
Framför Gothia Tower/Svenska Mässan står en taxibil på trottoar/cykelbanan, enda möjligheten att se trafiken och kunna knö (Göteborgsuttryck för att trängas) sig ut på vägen och alltså trafikmässigt helt korrekt. 

Två cyklister på väg från stan svär högljutt, viftar och gör gester åt taxichauffören. 

Den ena: ”Är är du dum i huvudet eller?”

Den andre: ”Är du full eller? Sluta supa din djävel så kör du bättre”

Den ena mannen cyklar runt framför taxin. Den andra runt bakom den. Bägge fortsätter sina gester och aggressiva ordflöden 

Taxichauffören ser och hör,  gör ansats på väg ur bilen som för att slåss. ”Vart fan ska jag stå då?”  Skriker sedan sitt värsta: ”Gris!” efter dem.
Jag undrar… Vuxna män, två cyklister med utpräglad Göteborgs diakekt. En taxichaufför, sannolikt van vid situationer i Göteborgstrafiken…. Vart tog vänligheten,  generositeten och hjälpsamheten vägen??? Den de gående Göteborgarna har? Den de visar besökare och turister på spårvagnar och bussar. På gator och torg generellt. Göteborgare går fram till folk och frågar om de kan hjälpa till då de ser någon tveka eller ännu hellre med karta i handen, med udda dialekt eller annat språk.

Nej det är inte första gången jag iakttar dessa fenomen i denna min nya hemstad. Knappast den sista heller… Men det upphör inte att förvåna mig. Denna Göteborgarnas skuggsida – trafiken.

Först fram. Släpp inte in. Träng dig. Prejia och skräm gärna. Gestikulera och svär över dina medtrafikanter. Hota med kroppsspråket att kliva ur bilen. Så som de inte skulle bete sig någonstans eller mot någon överhuvudtaget i sociala eller familjära sammanhang är plötsligt helt ok då de sitter bakom ratten.

Jag behöver väl knappast tillägga att jag nästintill slutat köra bil, jag som inte hittar, som har ett helt annat körtempo, som är irriterande försiktig i trafiken och hellre släpper fram andra än blir framsläppt. Med andra ord är jag en risktrafikant i Göteborg. En kvinna mitt i livet med östkustens trafikmentalitet kvar i mig. Jag skulle bara bli plågsamt stressad av alla arga bilister med sina hårda ord och gester…

Hur skulle jag märka förändringen?

23 september 2016

tinkerbell-secret-wings-624x351Om en fe tog sig in till mig under natten… 
Och plötsligt utan återvändo trollar bort det som tynger mig!
Hur märker jag detta på morgonen?

Jag har berörts av dessa tankegångar tidigare;
– vem vore jag utan den vana och trygga storyn om mig själv?

Utan de negativa tankarna om hur jag är och alla mina egentänkta tillkortakommanden. Utan mina flyktimpulser, utan mina ursäkter, utan min frustration.
Den negativa självbilden tenderar att vara en trygghet, ett inre själsligt fängelse.

Ett intressant experiment detta. Till en början formulerade jag mig i futurum (”då skulle jag”) men insåg att experimentet går ut på presens och närvaron i ordets kraft.

Jag skulle gärna vilja utmana de av er som känner er tyngda av något i era liv, som vill och vågar experimentera, att göra mig sällskap och dela.

Jag vaknar på morgonen, pigg, utvilad och smärtfri.
Jag är tacksam över mitt liv, min kropp och min själ som guidar mig i min utveckling till att bli mer genuint jag för varje dag.
Jag är nöjd med mig själv, full av tillförsikt med att jag är bra och duger som jag är.
Jag bekräftar min inre tös då hon oroligt undrar om hon är ok, om allt är tryggt och går att lita på – min inre tös stillar sig.
Jag känner mig avslappnad när jag äter frukost i lugn och ro.

Jag promenerar mot jobbet med steg fulla av kraft, förväntan och tacksamhet inför dagen.
Jag möter mina trevliga och kompetenta kollegor med hela mig, genuin och sprudlande av kärleksfull närvaro.
Jag bekräftar min inre tös då hon oroligt undrar om allt är ok, om det är tryggt och om kollegorna går att lita på – min inre tös känner sig trygg.
Jag känner mig stabil och ödmjuk, full av tillförsikt att jag kan och gör ett bra jobb i mötet med de som kommer till mig.
Jag förmår blanda min djupa inre intuition med vägledning från universums okända krafter och de teoretiska och praktiska kunskaper jag samlat på mig under åren och fått till mig av kollegor och andra kloka människor jag mött i livet.
Jag bekräftar min inre tös då hon oroligt undrar om hon verkligen är på rätt plats, om allt är tryggt och det går att lita på att det blir bra – min inre tös fylls av tillförsikt.
Jag känner mig delaktig, sedd, mött och accepterad som en pusselbit i arbetslaget och gemenskapen.
Jag är på rätt plats, jag utvecklas och tar till mig nya kunskaper som landar i mig lite i taget, i min egen takt.

Jag behåller min kärleksfulla närvaro och mitt lugn, både inre och yttre, hela dagen.
Jag är genuin och autentisk i mina professionella möten, jag förmedlar trygghet och lugn.
Jag har god förmåga att mötas i det svåra, vara i och dela de svåra känslorna och tankarna, möjliggöra att titta på dem lite utifrån, bidra till att minska deras negativa påverkan.
Jag kan då mötet är över släppa den andres tankar och känslor utan att dessa hinner påverka mig eller min inre tös.
Jag kan då jag oroas eller behöver bolla något ärende vända mig till mina kloka kollegor som stöttar mig i att tydliggöra och komma vidare.
Jag bekräftar min inre tös då hon oroas av otillräcklighetskänslor att mitt vuxna jag hanterar situationen och känslorna som väcks på ett klokt och kompetent sett – min inre tös känner in att det är lugnt.
Jag litar på att jag är på rätt plats och att allt är som det ska i mitt liv.

Jag arbetar i ett för mig hälsosamt tempo och har tid att förkovra mig på arbetstid.
Jag trivs med och både orkar och vill socialisera med kollegor på rasterna, genuin och autentisk även då.
Jag känner mig nöjd med mig själv och min arbetsprestation varje dag.
Jag bekräftar min inre tös då hon oroas tanken av att kanske vara lat – tösen inser att hon, och den vuxna jag, presterar helt i lagom nivå.

Jag promenerar hemåt fortfarande fylld med lugn närvaro och kärleksfull energi.
Jag kommer hem i tacksamhet, känner mig omsluten, trygg och hemma på alla sätt.
Jag möter Kärleken och hans ungdomar fylld av tacksamhet över vardagen vi får dela.

Jag är delaktig i glädje och skratt, i viktiga djupa samtal med nära och kära.
Jag bekräftar min inre tös då hon tror sig vara utanför, till besvär eller oönskad – hon blir trygg i förvissning att höra till.

Jag har lust och ork att umgås socialt med vänner, tacksam att de förgyller mitt liv.
Jag somnar fort intill kärleken då vi lagt oss och sover sedan lugnt och stilla hela natten.
Jag bekräftar min inre tös då hon oroar sig för mardrömmar och nattlig panik att det är ok, att vi är trygga, att allt är lugnt och bra i livet nu – min inre tös sover lugnt och stilla.

Jag bekräftar min inre tös då hon är rädd för att bli övergiven och lämnad – min inre tös känner ihåg att livet är gott och välkomnande, att den svåraste ensamheten är den som levs i själens inre fängelse.

images

Tanke tortyr

23 maj 2016

Hur skulle jag må utan denna tanke?

Tack Byron Katie för dina frågor
Kanske orkar jag ställa mig dem snart igen

Jag ser poängen
jag ser tidsspillan
Jag känner lidandet väl

Just här
Just nu

Andas
Ett andetag i taget

Tänk
Ett nu i taget

Lev
Ett liv i taget

Du vill mig illa… eller?

15 maj 2016

Min hjärna har ett automatiskt inlärt mönster; tanke – känsla – handling
Den starkaste präglingen märker jag av i nära relationer då det är där mina svåraste trauman funnits

Jag tolkar det du säger som att jag är fel, oavsett vad du säger
Jag tänker att;
– jag är oduglig
– jag är ovärdig
– du vill trycka till mig
– du vill mig illa – för jag är ju ändå inte värd bättre…

Känslorna blir djupaste sorg, över vem jag är och att jag finns till
och rädsla inför att du kommer att överge mig

Handlingen blir skam… jag drar mig undan, kan inte möta din blick

Att se är första steget till förändring.
Jag har sett mönstret en tid nu

I vissa lägen går den automatiska processen igång…
Det handlar inte om dig
Det handlar om mig och min autobahn till helvetet, den inre invanda och tidigt präglade
I stunden kan jag sällan se det själv, även om jag nu faktiskt kan det allt oftare

Jag vet numera att väldigt få medvetet vill mig illa
Självklart får jag mig törnar i livet emellanåt
Självklart hamnar jag i situationer med olika åsiktsyttringar
Ändå har jag mig själv i behåll, nästan jämnt.
Jag kan mentalisera, nästan jämnt, både om dig och om mig.

Utom då jag plötsligt, utan föraning, är tillbaka i det automatiska mönstret,
utan att kunna mentalisera, varken kring mig själv eller dig

Livet är en spännande resa, ett inre uppvaknande som jag vill fylla med mer kärlek och mindre rädsla, mindre skam.
Som jag vill fylla med mer medvetenhet och mer närvaro i varje stund.
Som jag vill fylla med tacksamhet för det liv jag lever och samvaro med alla de jag älskar av hela mitt hjärta.
En dag i taget

 

Det räckte inte med kärlek…

19 mars 2016

Det kom en bok nerdimpandes i min brevlåda i förra veckan, en bok om sorg och smärta – om liv och död.

Avsändare och skribent var kvinnan som i 20 år var gift med min pappa.
Hon som blev mig styvmor då jag var åtta år.
Nu är det drygt 18 år sedan pappas dog.
Har jag sett henne fem gånger sedan han dog (?) kanske tio om begravning och tiden direkt efter hans bortgång ska räknas med.

Så helt plötsligt en bok och ett brev i brevlådan.
Mitt vuxna jag kan förstå att hon behövde sammanfatta tiden och tankarna.
Mitt vuxna jag kan förstå att hon i sin dödsångest ville försoning och möta henne i det.

En del i mig kan även bli rättmätigt arg.
Vad har hon för rätt att utan att fråga om jag vill, riva upp det djupa såret som hjälpligt läkt.
Barnet i mig drar igång i de gamla frågornas vrede om utanförskapets bitterhet.

Så revs då såret upp igen,
står vidöppet och blottat och känsloblodet pulserar jämte tårarnas förtvivlan.
Jag inser att odugligheten är ett socialt arv.
Jag inser att det svarta hålet som bor i mig har en inre spegelbild i min döde pappa.
Jag ser att min livslånga tendens till total uppgivenhet är extremt nära förknippad med den totala övergivenheten. Att inte vara värd att levas för.

Rädslan övermannar mig, liksom sorgen, trycker ner mig i lerans gungfly.

Jag vill inte ner i det svarta hålet igen.
Jag kämpar att hålla mig på kanten, utan att falla handlöst.

Men stundtals så bara faller jag ändå handlöst in i smärtan.
Blir hållen och tillåter mig hållas i kärleksfulla armar.
Får öva mig att ta emot tröst och trygghet.
Tacksam mitt i sorgen att jag numera lever i kärlek.

Nej, det räckte inte med kärlek för dig pappa.
Detta faktum väcker rädsla och sorg, ännu en gång i mitt liv.