Skip to content

Tanke tortyr

23 maj 2016

Hur skulle jag må utan denna tanke?

Tack Byron Katie för dina frågor
Kanske orkar jag ställa mig dem snart igen

Jag ser poängen
jag ser tidsspillan
Jag känner lidandet väl

Just här
Just nu

Andas
Ett andetag i taget

Tänk
Ett nu i taget

Lev
Ett liv i taget

Du vill mig illa… eller?

15 maj 2016

Min hjärna har ett automatiskt inlärt mönster; tanke – känsla – handling
Den starkaste präglingen märker jag av i nära relationer då det är där mina svåraste trauman funnits

Jag tolkar det du säger som att jag är fel, oavsett vad du säger
Jag tänker att;
– jag är oduglig
– jag är ovärdig
– du vill trycka till mig
– du vill mig illa – för jag är ju ändå inte värd bättre…

Känslorna blir djupaste sorg, över vem jag är och att jag finns till
och rädsla inför att du kommer att överge mig

Handlingen blir skam… jag drar mig undan, kan inte möta din blick

Att se är första steget till förändring.
Jag har sett mönstret en tid nu

I vissa lägen går den automatiska processen igång…
Det handlar inte om dig
Det handlar om mig och min autobahn till helvetet, den inre invanda och tidigt präglade
I stunden kan jag sällan se det själv, även om jag nu faktiskt kan det allt oftare

Jag vet numera att väldigt få medvetet vill mig illa
Självklart får jag mig törnar i livet emellanåt
Självklart hamnar jag i situationer med olika åsiktsyttringar
Ändå har jag mig själv i behåll, nästan jämnt.
Jag kan mentalisera, nästan jämnt, både om dig och om mig.

Utom då jag plötsligt, utan föraning, är tillbaka i det automatiska mönstret,
utan att kunna mentalisera, varken kring mig själv eller dig

Livet är en spännande resa, ett inre uppvaknande som jag vill fylla med mer kärlek och mindre rädsla, mindre skam.
Som jag vill fylla med mer medvetenhet och mer närvaro i varje stund.
Som jag vill fylla med tacksamhet för det liv jag lever och samvaro med alla de jag älskar av hela mitt hjärta.
En dag i taget

 

Det räckte inte med kärlek…

19 mars 2016

Det kom en bok nerdimpandes i min brevlåda i förra veckan, en bok om sorg och smärta – om liv och död.

Avsändare och skribent var kvinnan som i 20 år var gift med min pappa.
Hon som blev mig styvmor då jag var åtta år.
Nu är det drygt 18 år sedan pappas dog.
Har jag sett henne fem gånger sedan han dog (?) kanske tio om begravning och tiden direkt efter hans bortgång ska räknas med.

Så helt plötsligt en bok och ett brev i brevlådan.
Mitt vuxna jag kan förstå att hon behövde sammanfatta tiden och tankarna.
Mitt vuxna jag kan förstå att hon i sin dödsångest ville försoning och möta henne i det.

En del i mig kan även bli rättmätigt arg.
Vad har hon för rätt att utan att fråga om jag vill, riva upp det djupa såret som hjälpligt läkt.
Barnet i mig drar igång i de gamla frågornas vrede om utanförskapets bitterhet.

Så revs då såret upp igen,
står vidöppet och blottat och känsloblodet pulserar jämte tårarnas förtvivlan.
Jag inser att odugligheten är ett socialt arv.
Jag inser att det svarta hålet som bor i mig har en inre spegelbild i min döde pappa.
Jag ser att min livslånga tendens till total uppgivenhet är extremt nära förknippad med den totala övergivenheten. Att inte vara värd att levas för.

Rädslan övermannar mig, liksom sorgen, trycker ner mig i lerans gungfly.

Jag vill inte ner i det svarta hålet igen.
Jag kämpar att hålla mig på kanten, utan att falla handlöst.

Men stundtals så bara faller jag ändå handlöst in i smärtan.
Blir hållen och tillåter mig hållas i kärleksfulla armar.
Får öva mig att ta emot tröst och trygghet.
Tacksam mitt i sorgen att jag numera lever i kärlek.

Nej, det räckte inte med kärlek för dig pappa.
Detta faktum väcker rädsla och sorg, ännu en gång i mitt liv.

Så nu är min högskoleutbildning – inom den akademiska världen – liksom bortkastad

04 september 2015

Som ung ensamstående mamma kämpade jag mig igenom komvux och högskola.
Jag tog min sjuksköterskeexamen 1996, jobbade ett år och läste sedan en specialistutbildning på ytterligare ett år.
Jag gjorde vad jag kunde för att säkra min yrkesframtid.

Under närmare 20 år har jag jobbat som sjuksköterska och specialistsjuksköterska inom mitt område.
Jag har vidareutvecklat mig på egen bekostnad, jobbat intensivt med mig själv för att jag ansett mig ha behov av det för att må bra i mig själv och därmed bättre kunna möta andra.
Därefter har jag sysslat med personlig utveckling, mognat, känt ihåg och helats. En resa jag fortsätter och är tacksam i och för, även då smärtan ibland ristar ny kunskap i min själ.

Jag tänker att det ofta finns en (omedveten?) anledning att välja vårdande yrken.
Ett inre behov som är otillfredsställt.
Delar i oss som behöver helas för att vi ska nå vår fulla potential,
i oss själva, och i mötet med andra behövande.

 

Så till sak, vad min frustration handlar om.

1999 –  tre år efter min examen, ett år efter min specialistexamen – satte EU en ny standard för att främja ”rörlighet, anställningsbarhet och konkurrenskraft inom EU”. Sverige skrev under Bolognadeklarationen.

 

Så nu är min högskoleutbildning – inom den akademiska världen – utan värde.

På min tid (låter som om jag läste på stenåldern…) tog vi inte kandidatexamen eller magisterexamen.
Numer är det vad som krävs. För att vara ”rörlig, anställningsbar och konkurrenskraftig”.

Eller nja, inte helt utan värde. Jag kan förstås fortsätta mitt arbete, göra ett bra jobb på golvet närmast patienterna. Men jag kan inte söka vidareutvecklande kurser på högskola/universitet. Jag kan inte förkovra mig inom den akademiska världen.
Kanske är det inte en stor förlust, kanske är det just det. Oklart i mig just nu.

Men jag ogillar starkt att min studiekamp liksom blir ogiltigförklarad.
Att enstaka mer nyexaminerade specialistsjuksköterskor inom min bransch rynkar på näsan inför mina examina och anser dem ovärdiga, anser min formella (och reella?) kompetens vara kollegialt obrukbar.
Jag anar att det triggar min inre lilla soldat. Det återuppväcker revanschlusten. Att jag ska nog visa dem.

Jag frågar mig om frustration eller vision är min sanna väg (?)

Ska jag satsa och plugga ett år på halvfart för att få en kandidatexamen.
Vore det till gagn i mitt fortsatta yrkesliv?
Vore det till gagn för de patienter jag möter?
Skulle jag bli klokare och en ”bättre” sjuksköterska av det?
Vad skulle jag vinna på det? I kunskap, i självkänsla, i lön/liv/frihet?
(Jag har ju ändå typ 20 års yrkesliv framför mig.)
Med drivkraften frustration. Att få ett papper på att jag kan hantera forskningsmetodik och vetenskapsteori och lyckats skriva en uppsats.

Eller ska jag satsa än mer på den alternativa väg jag redan vandrar?
Gå kurser och växa i alternativa kompetenser för att bredda mitt yrkesliv?
Vilket ju i praktiken med tiden innebär att behöva/kunna lämna landstinget där de alternativa vägarna inte tas tillvara och erkänns.
Vad skulle det kunna ge mig? I kunskap, i självkänsla, i lön/liv/frihet?
Med drivkraften vision. Att få ta med hela mig till jobbet.

I de sista två styckena känner jag att jag har ett tydligt svar i mig: Fuck the science paradigm!

Ändå tvekar jag. Räds konsekvenser och nya livsval. Processen i mig är igång. Jag vill leda mitt liv, inte bara genomleva det.

 

Allt är som det ska:-)

Jag är tacksam för att skrivprocessen får mig att se och inse, känna in mig själv, mina behov och min vilja istället för världens borden och måsten.

 

Det var en gång en fiskmås….

04 september 2015

Vi tog en promenad på ön i somras, jag och kärleken.
Jag är en sån som älskar detaljer…DSC_0553DSC_0045

Jag: -Har du sett! De har pyntat hela huset med statyer av fiskmåsar! Vad läckert det ser ut, men de är allt lite knäppa dessa öbor😉

Kärleken: -Det är inga statyer, det är riktiga fåglar.

 

X antal veckor senare passerar vi ett hyreshus i vårt bostadsområde.

 

Jag: – Ser du, va fint en fiskmås har satt sig på deras balkongräcke, här mitt inne i stan!

Kärleken: – *asg* Men det där ÄR ju en staty!

 

Jag anar att jag behöver gå till optikern igen… Har faktiskt bokat tid… Hoppas det är ett utslag av ålderssyn snarare än en Stockholmares dumhet på Bästkusten😉

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Kärlek – Trygghet – Kåthet (lust att leva)

21 augusti 2015

Jag tänker att kärlek har sin motsats i rädsla

Många av oss lär att kärlek har sin motsats i hat
Jag tror inte detta är en sanning
Mer ett ytligt sätt att se

Kärlek för mig innefattar att vilja någons bästa
Att möta denne någon i närvaro
Att acceptera denne någon som hen är
Utan att lägga in mina egna önskningar eller värderingar
Utan att döma
Skapar trygghet

Rädsla tillsammans med okunskap om sig själv eller den andre
Medveten eller omedveten
Oförmåga att möta i närvaro
Oförmåga till acceptans
Oförmåga till ärlighet
Intention att ge hen min egen riktning i livet
Leder till dom över den andre

Kan leda till hat?
Leder till avstånd
Leder till förlust

Den osynliga rädslan
Inför det okända skapar otrygghet
Den som inte vill uttalas
Den som inte vill ses
Den som inte vill kännas vid
Den som skapar ickenärvaro och ickeacceptans

Kan leda till hat?
Leder till avstånd
Leder till förlust

———————-

I förmiddags lyssnade jag på ‘100%-podden möter Fredrik Swahn’  där förmedlades tre ledord:

Kärlek – Trygghet – Kåthet (lust att leva)

Tack! De ledorden slog an i min själ❤

 

 

 

 

 

Hmmm, cykelväxt?

13 augusti 2015

image

Borde nog rensa bort…

Men tycker det är vackert😉

Tur jag har en cykel utan växtlighet:-)

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 164 andra följare