Skip to content

En trygg plats

04 april 2018

Jag övar på en övning…

att visualisera en trygg plats

Hjärnan slår bakut

Pendlar mellan omöjlig uppgift och

vad f-n är det för fel på mig som inte kan prestera i denna visualiserings övning

Observerar – Hot systemet går alltså igång fullt ut – går inte, kan inte, självkritiken blommar

Lite stöd får det av mitt prestationssystem med drivet att vilja vara duktig / duglig

Observera

Acceptera mig själv

Hålla om mig själv

Ge förståelse till både lilla och stora mig

Hittar slutligen en detalj i min framväxande visualisering – där finns en älskad koltrast, en färgmässigt oansenlig fågel med sin magiska sång i livets skymning och gryning.

Ett löfte att ljuset kommer åter

Ett konstaterande att livet är ett underverk då en minst anar det

Jag övar vidare och tänker att detalj för detalj med tiden kommer att skapa en helhet

En trygg plats finns där inne i visualiseringens värld

Även i min själ ❤️

Annonser

Medkänsla

02 april 2018

Att observera skeenden där jag själv är delaktig och samtidigt liksom hålla om mig själv, trygga mig själv, acceptera mig själv 😇

Även då jag svämmar över av känslor jag inte lyckas reglera. Med ena foten över i observerandet. Möjliggöra mitt eget hållande av mig sjäv, i trygghet och acceptans ❤️

Livets tre Ben

13 mars 2018

Bekräftad

Behövd

Berörd

Självsamhetens ynnest

20 februari 2018

Någons snusande andetag

I gränslandet mellan sömn och vakenhet

Hörde jag det rogivande ljudet

Av snusande andetag

Jag log där i gränslandet

Av insikten

Att jag gav mig själv denna gåva

Både av den sovande jag

Och den som lyssnade på mig själv

Självsamhet i sällskap av mig

Insikten landade i min själ

Som mjuk bomull

Hållande och vilsam

Vreden flammade upp

05 februari 2018

Det var länge sedan jag senast drömde en bildröm
Men inatt var temat tillbaka 🙂

Jag satt i baksätet, i mitten, utan bälte
Jag var rasande arg på den som körde bilen
Jag skrek och slog vilt mot framsätet och personen därframme

Rasande på att inte få veta
Rasande på att hållas utanför styrandet av mitt liv

Då jag vaknade log jag stort med igenkänning åt temat
Tacksam att känslorna vrålat i drömmen
Att energin äntligen släppts lös i mig

Tacksam att jag är i kontakt med mitt inre
Både då jag sover och då jag är vaken

Tacksam att vreden möjliggör gränser
Tacksam att liv är utveckling

Allt är som det ska i mitt liv
Jag leder mig varsamt framåt
Tar hand om det som är jag

#metoo

20 oktober 2017

De senaste dagarna har jag i minnet gått igenom en bråkdel av de situationer jag minns då jag upplevt sexuell utsatthet och övergrepp. Flashbackar passar revy på näthinnan. Smärtsamt, skamfyllt – varför just jag? har jag själv del i skulden? 

Från barndomen genom tonåren och in genom vuxenlivet. Det finns många tillfällen som ploppar upp på näthinnan, även sådana jag trott jag glömt kommer fram ut gömslena. 

Evolutionärt innebär det döden att bli utstött ur flocken och övergiven. Den uråldriga delen av hjärnan bär minnet och känner ihåg för att överleva.

Att ha en tidig utsatthet av överskridna gränser gör det svårt att veta vart gränserna borde gå. Vad som är ok och när jag har rätt att säga stopp. Då det inte är tydligt att jag äger rätten till min egen kropp, till mitt eget nej och mitt eget jag. 

 Traumatiserade lever i skuggan av fyra paradoxer (Russel 1993). Personligheten paradox – är detta jag eller är detta du? Handlingens paradox – gjorde jag detta eller gjordes det mot mig. Tidens paradox – händer det nu eller hände det då? Affektens paradox – känner jag det jag känner eller det du känner?

En av mina tidigaste överlevnadsmekanismer var trotset att hävda och gå min egen väg. En överlevarfunktion som likt en inre soldat drivit mig genom livet, grundat i rädslan för att bli övergiven, vilket också skett på en mängd olika sätt men som jag också ‘valt’ för att slippa bli bortvald. Jag har genomgående överträtt mina egna gränser, de jag inte vetat vart de gått. Låtit andra överträda mina gränser då jag inte vetat vart gränser ‘borde’ gå, inte kunnat och vetat hur en gräns känns i mitt inre. Att balansera risken för att bli bortstött och övergiven med möjligheten att åtminstone få duga genom att finnas till för för andras behov. 

Idag känns jag vid även detta svåra jag bär i mig. Inte för att skuldbelägga någon, men för att stå upp för att det inte är enkelt varken i mig eller i världen. Jag övar mig i medkänsla med mig själv och andra,  strävar efter att flöda i kärlek till livets inneboende kraft i mig och dig.

Missnöjets paradox

15 oktober 2017

Jag går och grunnar på missnöje som fenomen och energi

Missnöjet med våra föräldrar, som trots att de gjorde sitt bästa, inte nådde hela vägen fram till våra unika behov.

Missnöjet med våra chefer, som liksom våra föräldrar gör sitt bästa, men sällan kan tillgodose alla våra behov.

Missnöjet med våra partners, som trots goda intentioner och i likhet med föräldrar och chefer inte förmår tillgodose alla våra behov.
Hur vi, liksom barn, har en tendens att kräva att våra behov ska bli tillgodosedda.

Hur vi, liksom barn, då vi kräver detta, inte förmår ta ett Nej.
Det har sagts mig någon gång under min livsresa,  att detta är skillnaden mellan att uttrycka behov som vuxen och att kräva fortfarande i sitt barnjag.

Barnjaget tolererar inte ett nej, varesig det kommer frånen förälder, chef eller partner.

Barnjaget är, aningens (?), omoget i sin utveckling av ansvarstagande och kan inte se att det behöver bidra konstruktivt.
Då vi bär missnöjda, tjuriga och trotsande små barn, i vårt inre förmår vi inte ansvarsfullt och vuxet lyfta blicken och se – vad kan just jag bidra med denna stund och denna dag i detta unika sammanhang?

Istället sprider vi missnöjets energi genom vår trumpna uppsyn och ignorerade tystnad, nedvärderande kommentarer om varandra, om våra kollegor, chefer och föräldrar etc. Liksom barn som i sin omognad enbart ser vad motparten gjorde och ännu inte mer vuxet och nyanserat ser sin egen del i konflikten eller missförståndet.
Dessutom har vi alla en tendens att sätta krokben för oss själva genom att mer eller mindre ständigt vara missnöjda med oss själva, vad vi gör, hur vi gör det, om vi ens orkar/hinner göra det. Att vi fattar inte alltid helt genomtänkta beslut, att vi kanske mer agerar utifrån hur vi tror vi får mest bekräftelse och uppskattning än utifrån vår inre kärnas unika jag.

Frågan som ställs på sin spets i missnöjets paradox blir – duger jag? Förmår jag acceptera mig själv och andra? Och i ett kärleksfullt sammanhang istället fokusera på vad just jag kan bidra med under min tid i detta liv.

Att sluta peka finger och kräva av andra, då jag plötsligt inser att när pekfingret skjuter fram så pekar tre fingrar tillbaka på mig själv (och tummen upp i universums kraftfält). Ansvaret i missnöjets paradox återvänder till mig att förvalta, alltmer vuxet ju mer jag orkar, vågar och vill se att barnet inom mig ännu är livskraftigt i sin påverkan på mitt vuxna jag.