Att välkomna mitt livs sista mens (?)

Det låter ju bara helgalet…

Vaddå välkomna…
jag som aldrig gillat att ha mens
jag som tyckt att det är världens pina ända sedan förpuberteten

Jag kan ju tycka att den kunde ha väntat därinne i livmodern
för att lyftas ut och bort tillsammans med den
Ett avsked under narkos liksom
utan mitt aktiva ställningstagande

Men nu har tiden kommit för mitt livs sista
en vecka innan, liksom på upploppet

Flera kvinnor runt mig uppmanar mig till acceptans och välkomnande
uppmanar mig till att med ömhet ta avsked
av denna aspekt av min kvinnlighet

De anser att livet ger mig en sista chans att till fullo acceptera
mig själv – precis som jag och alla andra kvinnokroppar fungerar -

Hmmm

Jag funderar och känner in
Kan jag
Vill jag
Vågar jag pröva att gilla även denna del av mig
Nu då livet ger mig den sista chansen att öva

Jag inser att det är stort i tanken
stort i känslan

Att tona in i mig själv och bara vara

Jag – i min kvinnokropp - med alla dessa möjligheter

Här och nu